Emmask skrev 2014-10-10 06:54:50 följande:
Det är så konstigt, men jag saknar min graviditet. Kanske en kombo av att jag älskade att vara gravid och att jag har svårt att fullt förstå att barnet är vårt. Hon är fantastisk men jag greppar det inte.
Jag blir avundsjuk på magar på stan och känner en stark längtan efter att bli med barn igen. Jag vill inte ha ett barn till om nio månader, bara vara gravid. Min sambo påminner om att jag ju alls inte vill vara gravid, jag vill ju börja träna och springa lopp i sommar. Och det vill jag ju! Men magen, förväntningarna...
Jag har ingen förlossningsdepression, men jag känner en oro över att den totala kärleken inte kommit efter två veckor. Det är mycket arbete och jag är så trött. När skulle den hinna drabba mig, känner jag. Någon som känner igen sig? (Behöver inte höra "jag tog mig an barnet från första stund"-historier, de skadar nog mer just nu).
Jag känner igen mig till viss del, just det där med graviditeten. Jag saknar magen och jag saknar att vara gravid och blir också avis på andra som är gravida. Framför allt saknar jag bebisen som låg i magen. Saknar att känna sparkarna och hickan och jag saknar liksom bilden jag hade målat upp av bebisen där inne och jag kan sörja det och den. Jag kan liksom inte koppla att min bebis ju ÄR den bebisen. Det är tydligen rätt vanligt enligt bm.
Det tog ett par dagar för mig att knyta an till den främmande varelsen som sen kom ut och jag har fortfarande inte kunnat koppla att det är samma person utan en ny förälskelse växte fram när vi kom hem från bb och ännu mer nu tredje veckan då vi har varit ensamma hemma. Men det är ju inte bara solsken hela tiden och det måste ju få ta lite tid att lära känna varandra. För mig som hade amningsproblem blev det mycket bättre när jag släppte den pressen och tänkte att det får bli som det blir.