septemberbarn 2014

Vad jobbigt det låter. Har du ingen som kan avlasta dig lite grann?

Jag skulle nöja mig med en hiss hehe.

Har min mamma i grannstaden 3 mil bort. Hon har ju Dick haft fullt upp ändå eftersom pappa dog. Sen har jag svärföräldrarna i samma stad men jag tycker det blir krångligare att ha nån här än att sköta allt själv. Sen att ha nån här, för att hjälpa med tvätt och hushåll, det vill jag inte. När jag är ensam på dagarna vill jag vila och inte ha nån annan här springandes. Blir liksom bara ett extra moment. Ser fram emot när Tilde blir större med fastare sovtider och mer rutiner.

Spännande det här med ens nya kropp. Hade på mig en lös klänning utan bh igår, bytte blöja på lillan som började gråta. Känner hur jag blir blöt om fötterna och hinner fundera på om jag kissat på mig men åhnej, det är brösten som sprutar mjölk :'D

Spännande det här med ens nya kropp. Hade på mig en lös klänning utan bh igår, bytte blöja på lillan som började gråta. Känner hur jag blir blöt om fötterna och hinner fundera på om jag kissat på mig men åhnej, det är brösten som sprutar mjölk :'D

Jag tycker att det är mäktigt hur fort man vänjer sig vid att vara mamma. Jag var på sjukhuset idag för första gången utan att vara gravid och utan bebis och jag kände mig helt vilsen och identitetslös :D

Jag kan fortfarande komma ihåg känslan när jag åkte och handlade första gången efter vi hade fått vår första, 14 år sedan. Det va en väldigt konstig känsla! Jag va inte gravid och hade inte mitt lilla knyte med mig men jag va ändå en mamma!
Det är lika konstigt varje gång man är i från sin lilla för första gången. Den har ju varit med mig hela tiden sen den blev till och sen kan man "helt plötsligt" åka en sväng utan. Får alltid lite ångest över det. MEN nu väntar jag bara på att denna plutt ska bestämma sig för att komma ut!

Nu kan jag äntligen skriva här för fick vår son den 27/9 :D Nu har vi varit hemma några dagar och samlat ihop alla tankar kring allt som hänt :)
Vaknade på fredags morgonen runt  av att smärta i nedre delen av magen. Har ju länge undrat hur man ska kunna veta när det är igång och alla har bara sagt "Det märker du". Och ja, det märkte jag! Värkarna kommer allt med mellan 7-20 min emellan och ökar uder dagen. På kvällen kommer det alltid minst en på 10 min och jag ger upp sovandet eftersom jag måste andas ordentligt när värkarna kommer. När jag går upp för att sätta mig i duschen istället börjar jag tokblöda och golvet blir rött under mig. Vi ringer till förlossingen och de vill att vi kommer in direkt och vi är där vid midnatt. Har minst 2 värkar på 10 min och jag är öppen 3 cm och fortsätter blöda. Blir flyttad till ett förlossningsrum och runt 5 på morgonen får jag en epedral. Var ju inte så possitiv till det men där och då kändes det nödvändigt då jag inte klarade av lustgasen. Tyvärr tog den bara på ena sidan så fick ingen sömn men det var lättare att hantera smärtan. Vid nästa kontroll var jag öppen 7 cm och fick sitta och skumpa på en pelatesboll och här började hjärnan bli riktigt trött och jag sjunger Astrid Lindgren visor för full hals för att hålla rytmmen vid värkarna. Haha. Har ingen tidsuppfattning men var öppen 9 cm med bara en kant kvar. Dom tog hinorna klockan 12 och här ändrades ju spelreglerna helt! Fy i helvete! Det var hemskt att inte få krysta och det blev inte lättare när jag stod å knä med benen brett isär för att ungen inte ville glida ner ordentligt. Så fick jag lägga mig i "gynstolställning" och en läkare kallades in för att hjärtljuden försvann. Blir livrädd och tappar konsentrationen helt. När barnmorsan helt plötsligt säger att jag ska ta i allt vad jag har är jag så slut och rädslan börjar ta överhand. Efter några krystningar säger läkaren att hjärtljuden är för låga och barnmorskan säger bestämt åt mig att nu måste ungen ut. Här försvinner jag helt i panik och klarar inte av någonting. Alla "skriker" på mig att samla mig och på något meraklvis lyckas jag ta mig samman och krysta ut ungen! Det var så sjukt jäkla underbart när jag kände att axlarna gled ut och när jag får upp ögonen så ser jag en lite blå bebis komma upp på min mage, 14:54. Navelsträngen var över axen på honom så den blev klämd och det var därför hjärtljuden försvann.

Det var så sjukt obehagligt att tappa fattningen så som jag gjorde men nu några dagar senare är jag galet stolt över att jag klarade det! Skulle dock aldrig överlevt utan min sambo som stod vid min sida och bara var bäst! Krystade i 30 min och fick bara någon hudbristning. Amningen kom igång direkt och har så sjukt mycket mjölk. Haha. BB-tiden var bra och vi åkte hem efter två nätter :)

Men fy vad trist det låter.. Måste din man jobba så mycket då? Du behöver ju stöttning i din situation även utan att ha förlorat din pappa och allra helst nu.

Hoppas att det finns någon du kan prata med och att din man kan stötta dig mer så att du får en chans att kunna njuta av denna tid i stället.

Styrkekram

Ja tyvärr måste han jobba så mycket. Han är delägare till företaget (konsultföretag) och det är bara han och den andra delägaren som jobbar, inga anställda. Det går bra för dom och de har mycket jobb, men det hopar sig ibland och det blir väldigt mycket jobbande mellan varven (typ jämt känns det som). Jag tror dock han fattat ordentligt att jag mår väldigt dåligt då jag brutit ihop några gånger nu, senast imorse kl.04.45.

Annars är jag en jäkel på att hålla masken. Frågar nån hur jag mår så säger jag att det är bra, lite mycket har det varit men jag mår bra. Jo tjena, vill bara skrika ikapp med bebisen ibland känns det som.