Min pappa skilde sig när jag var 6 år, flyttade 30 mil bort med en annan kvinna.
Han ville sedan bara träffa mig när det passade honom, vilket var ett par veckor varje sommar (väl anpassat efter när man får avdrag på underhållet) och någon helg här och där när han kunde dumpa mig på farmor eller sin syster så han inte behövde tänka på maten.
Han behandlade mig som en grönsak tills jag var 11 ungefär, och lärde aldrig känna mig. Jag kände inte att han var det minsta intresserad av mig som person, vad jag gjorde, vem jag höll på att bli.
Han har aldrig bakat en tårta till mig, aldrig blåst upp en ballong, aldrig tröstat mig när jag var sjuk, aldrig sagt att han älskar mig eller ens tycker om mig, aldrig ringt för att bara prata, aldrig bjudit med mig på någon av de fina resor han gjort med sin nya familj, aldrig varit på någon av mina avslutningar eller konserter.
Aldrig gjort annat än att skicka någon knepig present som inte alls hade något att göra med vem jag var eller vad jag möjligen hade önskat mig, eller har han stuckit åt mig en slant runt min födelsedag för att det skulle så vara.
Så varför skulle jag vilja höra av mig till honom? Varför skulle jag ens vilja se honom?
Jag bröt kontakten när jag var 25 för jag är så otroligt besviken på min pappa. Som vän, livscoach och förälder har han jobbat ihop till ett rungande IG.
Det tog närmare tio år att må bra igen efter att ha kastat bort blysänket. Föräldrar som inte bryr sig ger sina barn skador för livet oavsett hur framgångsrika de sedan blir.
När jag läser det du skriver hör jag bara klockor som tickar och en liten flicka som egentligen gråter...