Hur skall vi gå vidare?
Jag har blivit gravid. Oplanerat och trots preventivmedel. Och allt har blivit ställt på sin spets.
Jag och min sambo träffades på gymnasiet. Jag fyllde 30 i höstas så vi har alltså ett gäng år på nacken, vi har i princip vuxit upp ihop och vi har alltid haft ett bra, stabilt och kärleksfullt förhållande. Askungesagan borde ju vid det här laget lett till hus, barn och familjeidyll.. vi har båda det målet, och har jobbat mot att komma dit.
Tyvärr inträffar så saker som ruckar på tillvaron. I vårt fall var det jag som hamnade i en djup och långdragen utmattningsdepression. Fem års studier i bagaget, snart juristexamen, men snubblar på mållinjen och kunde för mitt liv inte komma igenom examensarbetet. Såklart gick det troll i det, inte klar => misslyckad => värdelös => en lat snyltare som går hemma och lever på sambons lön. Han har dock aldrig uttryckt något sådant, varit stöttande och underbar, men det tär att känna sig beroende och i underläge, det har varit svårt att få tillbaka självkänslan.
Så, nu äntligen när jag känner mig tillbaka på banan, i balans och i dialog med handledare, halva examensarbetet färdigskrivet - pang! Gravid.
Det har gått en vecka och vi har pratat och pratat, jag har varit hos kurator och vi har varit där tillsammans.
Min sambo vill inte behålla graviditeten. Jag förstår hans argument. Vi är så nära nu att nå dit vi skulle vara innan jag blev sjuk. Om ett år eller två kommer det att vara så mycket lättare, två löner, en större ekonomisk buffert, och jag skulle kommit in i en normal vardag med arbete och vara helt tillbaka i mig själv.
Jag känner å min sida starkare och starkare att jag vill behålla den här graviditeten. Mina argument är inte logiska och välgrundade. Jag tänker "men vi älskar varandra, vill båda ha barn, har trots allt en bättre ekonomi än många, varför skulle vi inte?" Jag kände så fort jag tittade på stickan att nu jäklar får jag sätta mig och skriva färdigt examensarbetet, idag helst, sen hinner jag förhoppningsvis jobba några månader innan det är dags, jag fick en sådan boost och framtidstro och det hjälpte faktiskt att minska mina farhågor om framtiden och tog bort några av mina demoner.
"Jag har inte blivit klar. Jag är värdelös och har inget syfte" - Vad spelar det för roll? Jag blir ju klar nu! Jobba hinner jag nog med!
"Ingen kommer att anställa mig. Hur förklarar jag glappet på mitt CV?" - Varför skulle jag inte få ett jobb? Det är bara att söka som alla andra så klart jag får ett jobb!
På något sätt har möjligheten att få barn satt saker i perspektiv och gjort dem mindre skrämmande, mer triviala. Jag vill så gärna ha det här barnet. Vi kommer att vara fantastiska föräldrar.
Men. Han vill inte. Och han säger att han inte kommer att ändra ståndpunkt. Vilket leder mig till två alternativ - behålla det mot hans vilja, eller ta bort det mot min.
Jag har rannsakat mig själv och kommit fram till att jag inte skulle kunna göra detta utan honom. Jag värdesätter vårt förhållande för högt för det. Det är så tungt, men de skall vara vi två.
Det som skrämmer mig mest nu, är hur detta kommer att påverka oss. Kommer jag alltid att hata honom lite för detta? Jag har en hypotetisk scen som spelar i mitt huvud, hur några vänner berättar att de är oplanerat gravida och skall behålla barnet. För att de älskar varandra och att det trots att det inte var meningen visst kan gå. Jag tänker hur jag skulle hata honom i en sådan situation.
Jag är självklart rädd också för att jag skall ramla tillbaka ner i kaninhålet. Jag vill inte bli den skuggan igen.
Till er som orkat läsa min långa utläggning, snälla kommentera. Snälla kom med, insikter, råd eller egna erfarenheter.
Kram på er.