Åh, hur ska jag göra? Ensamstående och gravid...
Jag vet inte riktigt vart jag ska börja... Men ska försöka skriva och förklara så gott jag kan..
Jag har två barn som är 6 och 9 år, jag har dem varannan vecka och deras pappa och jag har varit separerade i två år nu och det funkar bra.
I somras träffade jag en kille, som är 35 år(jag själv är 33år) , han bor inte i samma stad utan vi har en timmes flygresa mellan oss. Hans föräldrar bor i min stad, han är härifrån, och hans pappa är sjuk.
Vi har iafl dejtat och när vi är med varandra så känner jag att han älskar mig över allt annat, bara det att när vi inte är tillsammans så visar han inte lika mycket. Han har varit singel i 8 år nu och jag är den första som han har dejtat så här länge.
Jag valde att ta ett uppehåll för ett tag sedan för att jag ville ha mer, han måste ge mer av sina känslor, men han är så rädd för allt, rädd för att bli bränd igen, rädd för att göra fel. Han vill vara alla till lags och har dåligt samvete om han gör något för min skull och därmed kanske inte kan göra något för sin mamma t ex.
Till saken då, efter två veckors uppehåll hörde han av sig igen, den enda han vill vara med är mig, men det är fortfarande samma sak, han kan inte ge hundra procent och är rädd osv.
Samma dag som han börjar höra av sig igen, upptäcker jag att jag är gravid. En riktig chock för mig då jag har haft p-plåster i många år och aldrig blivit gravid med dem, och har heller aldrig fuskat med dem, så inga såna bannor tack!
Jag berättade det för honom och han blev lika chockad som jag, först så sa han att han kommer stötta mig oavsett beslut jag tar, sen några dagar senare så lät det inte lika, då var det abort som enda alternativ för honom osv.
Han kom hit och stannade några dagar för att vi skulle kunna prata. Han sa då att han skulle finnas där oavsett för det skulle inte kännas rätt att lämna "barnet", han verkar som både och, han säger barnet, han säger att han blir ju inte yngre osv. men att det inte var planerat (men han skulle aldrig kunna planera en sån sak ändå heller för den delen).
Oj, nu blev det här mycket längre än jag tänkt, men iafl, jag var så inställd på att behålla, för det känns fel att göra abort, men senaste dagarna har jag fått lite panik, gör jag rätt som behåller? Är det själviskt av mig att tänka att jag vill behålla? Gör jag fel mot mina barn om jag behåller? Gör jag fel mot honom som inte vill att jag ska behålla? Allt känns så himla råddigt i mitt huvud och jag vet bara inte vilken fot jag ska stå på... Jag måste ringa BM på tisdag, få dateringsultraljud, för jag vet heller inte vilken vecka jag är i..
Behöver verkligen råd!