Att tassa till sömns
Min lilla kille är drygt 8 månader och han äter inte mycket riktig mat, ett par matskedar gröt, lite frukt, några grönsaker och lite köttsmulor som plockmat till middagen.Ingen välling eller ersättning. Resten amning. Han gillar att plocka och är intresserad av mat men det märks att han behandlar maten som en kul grej och inte som mat.
Vad gäller sömnen så samsover vi, enda sättet att få sova hela natten för oss. Vi försökte med spjälsäng och med babynest i vår säng när han var nyfödd, men inte ens då jag hängde över nestet så att han fick ha bröstet i munnen fungerade det. Han ville ligga nära nära. Så det fick han göra.
Nu vid 8 månader så somnar han ibland "själv". Han snuttar lite, rullar iväg en bit bort så att han bara har en fot eller en liten hand som vidrör mig eller sin pappa och så somnar han så. Sen rullar han tillbaka till mig när han vill snutta (oftast i sömnen). Jag bara halvvaknar då och somnar om fort.
Men vissa nätter så somnar han med bröstet i munnen, tätt ihopkurad i fosterställning, ibland också med en liten hand krampaktigt hållandes i ett av mina fingrar.
Hans behov av närhet varierar alltså från natt till natt. Oftast så är han i större behov av närhet då vi haft mycket aktiviteter på dagarna eller då något nytt har hänt.
Han spenderar det mesta av sin tid på dagarna i sjal eller i sele. Antingen hos mig eller sin pappa (just nu sover han middag hos sin pappa). Han har aldrig sovit själv på dagtid, vi har faktiskt inte ens försökt.
I takt med att han blivit äldre så har han själv valt att spendera mer och mer tid på golvet med leksaker. Han kan både krypa och åla och han reser sig mot möbler och kan stå själv så han är inte alls "efter" eller bortskämd (som vi fått höra x antal gånger) av att bäras så mycket.
Vad jag vill säga med vårt exempel är att ha tålamod och följ bebisen. Vi har inte läst något eller följer någon speciell skola eller något sådant, vi försöker bara lyssna på vad vår son behöver och ge honom det efter bästa förmåga.
När det känns jobbigt för oss så kör vi mantrat att "småbarnstiden varar inte för evigt".
Men nu efter mer än ett halvår så blir det mer och mer sällan som det känns motigt. Att ha bebisen på magen när man diskar har liksom blivit vardag nu.