tillåter mig inte sörja min son

Det var ett gemensamt beslut. Vi fick vid RUL reda på att vår lille son hade ett gravt ryggmärgsbråck och redan stora skador på hjärnan som följd av hydrocephalus. Vi fick höra att vi måste vara beredda på att "avsluta det" som läkaren så fint sa.

Vi fick vänta 2 veckor innan vi fick komma in Och föda honom på förlossningen i vecka 22. Då hade livet redan rasat.

De kunde aldrig ge oss några garantier på att han skulle överleva, och jag var rädd för att jag en dag, efter många år av minnen skulle tvingas begrava honom ändå. Men nu o efterhand känner jag att jag har lekt gud och inte alls hade rätten att göra det beslutet åt honom. Att han skulle ha fått den tid han var tilldelad oavsett vilket lidande jag skulle utsättas för. Familjen är full av nyfödda barn och här står jag med armarna tomma. Lika mycket mamma men inget barn i livet.