Avsaknad av spermier

Jag och min sambo fick beskedet vid vårt första besök hos läkaren att han inte hade några spermier. Blev helt förkrossad. Har hela tiden trott att det är mig det är "fel" på och så får vi detta beskedet. Han fick lämna blodprov och ska lämna ett till spermieprov denna månaden och efter det får vi väl se hur det går... Jag grät hela dagen och jag kan inte ens tänka mig hur det känns för honom. Har gått som i en dimma sen dess. Han vill inte prata om det heller, så just nu vet vi varken ut eller in...

Det känns så overkligt hela situationen och en sån otrolig ensamhets-känsla. Som om vi är dom enda. Man hör ju om kvinnors problem men sällan om mannens. Försökt hitta info att läsa men det känns ju som om man letar efter en nål i en höstack... Vi vet inget mer än att om nästa prov visar samma (dvs noll) så skulle vi få remiss till sahlgrenska. Läkaren hoppades att allt skulle vara klart innan semestern så remissen var färdig att skickas. Jag tror inte riktigt att jag fattade vad som verkligen hände och vad hon sa. Är som ett konstant vakum man går i. Känns skönt att jag hittade denna tråden men ändå så overkligt att jag suttit och letat efter just sådana här trådar... Tack hörrni!

Förrförra veckan fick vi det. Jag har läst lite om biopsi och det men min sambo vill inte veta nåt om något ännu... Han var tom osäker på om han ville gå igenom nåt sånt. Detta var dock bara någon dag efter beskedet så det hade nog inte sjunkit in hos honom riktigt heller. Vi har inte pratat nåt speciellt mkt om det så det med donation har vi (eller, jag) inte någon åsikt om ännu. Känns bara piss och pannkaka just nu och ni verkar ju veta precis hur jag menar så ingen aannanförklaring behövs nog ;)

Läkaren hoppades vi skulle få svar innan semestern men sa oxå att det tog flera veckor (8 tyckte jag hon sa) men vi hade turen att kunna gå ner till labbet direkt efter vi hade träffat läkaren så han fick lämnat dom direkt, så det kändes skönt!

Jag har nämnt för 3 vänner som visste om att vi skulle påbörja fertilitetsutredning att vi har varit där och att vi fått besked vi inte hade väntat oss men har inte sagt exakt vad som blev sagt. Vi sa att vi väntar på provsvaren innan vi säger nåt till någon. Har ni berättat?

Jag kände att jag var tvungen att få ur mig det, känns som om jag kommer explodera annars... Men har valt mkt försiktigt vilka som har fått veta att vi försöker skaffa barn. Vet som sagt inte något mer än att det ska lämnas ett till prov, så har inte fått någon information om biopsin eller nåt. Hoppas verkligen det blir klart innan semestern!

Inte att biopsin blir av innan semestern men att alla provsvar och papper är klara att skickas!

Hej allihop. Har legat lite lågt ett tag och försökt fokusera på annat, köpt nytt hus, mm. Så det har varit mycket den senaste tiden!

Min sambo lämnade ett nytt spermieprov förra veckan och nu hoppas vi verkligen att vi får svar på hans blodprover och spermieprovet innan alla går på semester. Vi har inte pratat något om det alls sen nån dag efter beskedet fram till förra veckan. När han skulle lämna sitt prov så väckte det så mkt tankar och känslor så jag var tvungen att prata med honom, dock var det inte så uppskattat från hans sida... Han vill verkligen inte prata om det eller veta vad nästa steg blir då han inte vill gå och fundera eller oroa sig "i onödan". Så jag pratar inte med någon utan går fortfarande i min egna dimma. Jag förstår ju att detta måste vara jätte jobbigt för honom så "felet" är hos honom (nej det känns inte alls bra att använda ordet felet, men nu förstår hur jag menar hoppas jag) och det finns lixom inget vi kan göra. Så tufft är det...

Nu har vi fått svar på senaste spermieprovet och det visade inget denna gången heller, så nu någon gång i juli så ska vi lämna blodprov igen och få remiss till sahlgrenska. Är det någon som vet hur lång väntetid det är när remissen väl är skickad?

Åh vilken tid det ska ta att få provsvaren... Har fortfarande inte fått svar på mannens blodprov (det där dom ska kolla kromosom-grejer och sånt). På onsdag ska vi gå och lämna prover inför vår remiss till sahlgrenska.

Dagarna både går långsamt och fort. Sjukt att det känns både och.

Jag har kommit ner i en jätte dipp. Åkte till stan innan idag för att köpa en present inför ett kalas imorgon och kom på mig själv efter nån timme att jag stått och läst på bokomslag och gråtit för mig själv inne på bokhandeln. Jag visste inte ens vad jag gjorde inne i bokaffären, skulle inte ha något där. Jag känner att jag inte kan fokusera helt när jag kör bil, alla tankar är på annat håll. Blir rädd för mig själv.

Fick en kommentar från några bekanta som sa i ett samtal om barn och vad dom varit med om osv, att "skaffa inte barn, lev livet och gör det du vill innan. Passa på att njut, res, plugga" om dom bara visste... Vet ju att det absolut inte var något illa menat men jäklar vad ont de orden gjorde.

Fått mer och mer tankar om huruvida livet är värt att leva eller inte och det blir jag speciellt rädd för. Är så mycket som kommer upp som har hänt i mitt liv, så det är inte bara detta med barnskaffandet som gör det men det var detta som gjorde att bägaren rann över. Jag skulle absolut inte göra nåt dumt men tankarna skrämmer mig. Att jag ens tillåter dom att komma.

Så här sitter jag och tycker synd om mig själv. Känner mig så otroligt självisk och glömmer stundtals av att det inte bara är vi som går igenom detta. Och det är ju faktiskt VI, inte bara JAG.

Nä detta gled väl ifrån ämnet något men behövde bara skriva av mig.

Det som jag hatar med detta måendet är att det idag känns dumt att jag mådde som jag gjorde. Idag är det inte alls lika jobbigt. Låg och funderade igår på vart jag ska vända mig nu i semestertider om jag skulle behöva prata med någon akut vilket jag hade behövt i lördags... Jag tror bara att det har blivit för mycket av allt just nu. Har 3 pass kvar på jobbet innan jag har nästan 5v semester och då hoppas jag att jag hinner landa i allt. Var inte tanken att jag skulle skriva ett "tycka-synd-om-mig-inlägg" men behövde verkligen skriva av mig.

Tack "Popetot" och kram tillbaka!

Vi har fortfarande inte fått några provsvar. Tycker det är konstigt då det ändå gått såpass många veckor. Vi lämnade iaf våra blodprover inför remissen i onsdags, så nu är det gjort oxå.

Upp och ner går det hela tiden! Nu är det iaf mkt med flytten och så, så det känns skönt på ett sätt att ha annat att tänka på!

Hej allihop! Nu var det väldigt längesedan jag skrev i denna tråden. För att göra en lång historia kort, så fick jag och min man besked i jan 2016 efter en biopsi att det inte fanns några spermier. Vi var helt förstörda och gick ner i ett sånt djupt hål att det kändes som om vi aldrig skulle kunna komma ur. Min man var extremt emot spermiedonation och kunde inte ta till sig det just där och då. I sept 2016 så ställde vi oss i kö till donation efter betänketid. Vi var på första besöket i dec 2018 och gjorde första inseminationen i feb-19 och andra i mars-19, och peppar peppar ta i trä, så gick det på andra försöket. Är bara i v8, så har ju en lång tid kvar och jag vågar inte hoppas på något, utan tar en dag i taget. Hoppas det går bra för er alla och lycka till med vilka vägar ni än tar i livet ????????

Vi är båda två lite låga och vågar inte hoppas för mkt, ska på UL imorgon så hoppas det är ett tickande hjärta där så vi kan slappna av lite. Han är glad och känner att han vill ju så gärna ha barn, oavsett hur vi gör det så ska vi fixa det. Så han har ändrat inställning helt från hur han tänkte i början, så det är ju otroligt skönt :)