Avsaknad av spermier

Nu har jag bara läst trådstarten samt sista sidan, men tänkte bara dela med mig lite av min historia.
Jag har själv PCO och konstaterad utebliven ägglossning samt flera försök med hormonstimulering samt IVF bakom mig i ett tidigare förhållande.
Träffade min nuvarande sambo för sex år sedan och vis av erfarenhet så drev jag på att vi skulle göra en utredning tillsammans, för att veta utgångsläge. Detta var ganska nedslående och en stor chock för sambon då det först och främst visade helt avsaknad av spermier och därefter en kromosomavvikelse i form av Klinefelter. Vi kände att vi ville göra allt för att se om det fanns en möjlighet till graviditet med spermier ifrån honom, varpå vi inledde privata försök på Carlanderska med ingrepp på sambon. Första gången fanns inte ett enda ägg hos mig, trots många blåsor - man tömde drygt 20 stycken, samt många vid tidigare stimuleringar. Dock hittade man typ två spermier på sambon. Andra försöket fanns inga spermier alls och mina åtta ägg gick till papperskorgen. Därefter ville man inte göra fler ingrepp på sambon och vi stod i kön för spermadonation. Två dagar efter det sista försöket ringde man från Sahlgrenska om att vi var framme i kön! Därefter har vi gjort en färsk cykel, två frysförsök (vid sista dog embryot vid upptiningen) och nu senast, i augusti-september ett nytt färskt försök som slutade i ganska kraftig överstimulering, ett ägg tillbaka och två till frysen - och ett positivt test! Går in i v. 12 på måndag. Har varit på två ulj hittills och allt ser bra ut än så länge, fast sjukt overkligt. Förhoppningsvis är det vår tur nu.

Ser nu att det inte alls blev någon kort version, men det är svårt att vara kortfattade när det varit så utdraget och så många turer och behandlingar.

Jag önskar ingen att gå igenom samma resa, men trots att det känns jobbigt, hopplöst och fruktansvärt orättvist - jag vet precis, så var rädda om varandra, stötta varandra och ta hand om förhållandet. Hoppet är trots allt inte ute, även om resan är lång och snårig!

Jag har inget emot frågorna.
Nej, det har inte varit självklart. Däremot har det varit ett alternativ som legat närmare till hands än adoption då jag gärna velat bära ett barn. För att spara tid, då det var ett års kötid, ställde vi oss i denna redan innan vi var klara med våra privata ingrepp, trots att sambon då inte bearbetat saken färdigt antagligen. Jag var nog lite påstridig i det fallet. Hoppades väl att han skulle hinna mogna i beslutet under tiden. Det har väl varit lättare för mig.

Överraskande nog, så när de ringde från Sahlgrenska bara två dagar efter sista behandlingen så var sambon väldigt positiv. Han tyckte att det var väldigt skönt och är tacksam för att vi hade möjlighet att lägga pengarna på att utesluta alla möjligheter för honom att få ett genetiskt barn och därmed var han ganska nöjd.

För min del känns det jättebra att jag är gravid, har egentligen inte reflekterat alls varifrån spermierna kommer. Det är vårt barn! Häromdagen sa sambon till och med "Tänk om barnet ärver min kromosomavvikelse?" Då sa jag lite försiktigt att "Det går ju faktiskt inte älskling..." "Nä, just det ja!" sa han och skrattade. Vilket tyder på att inte han heller tänker på att spermierna kommer från någon annan.
Jag har svårt att tro att jag känt på något annat sätt om det var min sambos spermier. Men å andra sidan är han otroligt delaktig, har varit med på varenda besök, blodprov och kontroll vid alla behandlingar och har även sagt att han vill följa med på alla BM-besök. Jag får inte boka en tid där han inte kan följa med. Detta skapar ju bra förutsättningar för anknytning tror jag. Vi kommer även att dela ganska lika på föräldraledigheten.

En sak som jag var ganska mycket emot från början, då jag är ganska privat av mig, är att sambon gärna ville berätta för familj och vänner om våra problem och sin kromosomavvikelse. Såhär i efterhand är det jag som är tacksam över det. Våra familjer och flera av våra vänner vet att vi genomgått behandlingar och att det är spermadonation. Vi har inte fått några som helst negativa reaktioner, bara stöttning och pepp. Så att denna graviditeten är genom donation är ganska naturligt redan och det är målet inför det eventuella barnet också. Öppenhet från början. Så mycket lättare i längden tror jag.

Hur mycket har ni pratat om donation/adoption/alternativ? Eller tar ni en sak i taget, hans ingrepp först?