M82 skrev 2015-10-12 11:37:22 följande:
Efter en jobbig utredning fick vi i mars 2014 besked om att mannen helt saknade spermier. Ingen vidare utredning gjordes om varför och ingen behandling sattes in. Vi blev uppställda i kö till spermiedonation som i Sthlms län är upp till ca 2 års väntetid för att ens få börja försöka. Ingen drömsituation direkt och tunga besked som var helt oväntade. Vi valde att istället vända oss till en klinik i Danmark och nu i slutet av september fick vi en frisk liten dotter. Vet hur det där första beskedet känns, vår värld rasade samman, trodde aldrig att vi nånsinn skulle få barn och det gjorde fruktansvärt ont att se andra gravida och med småbarn. Men det finns fler sätt att få barn även omman inte kan själv. Så ge inte upp, er tur kommer oxå. All kycka till er!
Hej. Tack för att du delar med dig. Var det ett självklart beslut för er båda efter beskedet, att ta emot donerade spernier? Eller var det något ni fick bearbeta för att fatta det beslutet? För mig är det inget alternativ, även om jag önskar att jag kunde känna mig tillfreds med det. Men hela kroppen säger nej. Kanske ändrar mig så småningom, man vet aldrig.