Npf-föräldrar, hur står ni ut?
Vi fick vår tredje pojke för två månader sedan och håller på att gå in i väggen. Inte pga bebisen eller mellanbrorsan - de är normalkrävande. Problemet är vår äldste, 5,5 år. Han har alltid varit lite speciell, extra känslig, i stort behov av rutiner etc, men i samband med lillebrors födelse utvecklades besvär av en helt annan art.
Han har tvångstankar kring allt möjligt, sover illa, vägrar klä på och av sig, strular kring maten och hygienen, är elak mot sin lillebror. Han har dessutom extremt svajigt humör, växlar mellan högljutt klagande (i timmar, på ALLT) och hysteriskt flabbande och vilda lekar. Vi lägger nästan all vår tid och energi på att få honom mer stabil. Försöker ösa på med positiva influenser men vissa dagar är han som ett svart hål. Inget hjälper. Han klagar på allt och inget.
En utredning på bup är på väg, jag misstänker någon form av aspergerliknande i kombination med en depression utlöst av lillbrorsan. Men allt på Bup går långsamt. Och vi känner det som att vårt liv ligger helt på is. Hela tillvaron handlar om att få femåringen att må bra. Det finns snart ingen energi över till något annat. Släkten bor 60 mil bort, vännerna har själva småbarn etc.
Är det någon som känner igen situationen och har tips och råd? Jag älskar äldste sonen så mycket men vill orka ta hand om våra andra barn och mig själv också.
