Jämt blir det bråk

Jag har just nu stora problem med en stundtals väldigt aggressiv son. Det känns som om minsta lilla kan få honom att gå igång, slåss, skrika och vråla "jäkla idiot!" och liknande. Speciellt storasyster triggar igång beteendet, men också vi vuxna, framför allt när vi börjar städa undan hans lego (eller som han själv kallar det, "projekt" som han sprider ut i hela vardagsrummet), påpekar att det är dags för tvätt och läggning, eller att bege sig ifrån hemmet, eller hem till hemmet... nästan alla former av förändring gör honom smått vansinnig.
Läser förundrat om "alla" andra femåriga pojkar som verkar ha myror i byxorna. Själv har jag en pojke som gärna läser eller leker själv i timtal, helst med lego och i fantasivärldar som han kan vistas i, dagar i streck. Han sover ogärna och har lätt för att koncentrera sig, men han är så känslig och så, så ilsken! Om någon exempelvis sjunger på en låt som han gillar, blir han galen och ropar: "tyst!!! du sjunger fel!!!" Vilket vi förmodligen gör, men kan det vara SÅ himla viktigt att göra rätt?
Han är jättedum mot katten och visserligen jättegosig ibland men samtidigt på något sätt väldigt empatilös. Och när man ställer frågor så får man nästan aldrig ett svar. Däremot kommer han gärna med evighetslånga monologer om olika tekniska finesser och hur planeterna är sammansatta och liknande. 

Min son är supersmart och jätteduktig, på allt från läsning till att uttrycka sig. På förskolan och i andra gruppsammanhang älskar han samlingar och liknande som kräver disciplin och handuppräckning. Motsatsen, brist på struktur med barn han inte känner, tycker han inte alls om.
Så mycket kan jag förstå. Samtidigt känns det som om jag förstår allt mindre av hur jag ska få ihop vardagen med honom. Det känns som om det blir skrik och bråk precis hela tiden, nästan som om han förklarar krig med vilje. Eller är det vi som får honom att känna sig underskattad? Eller något annat?

Sammanfattningsvis: Hjälp!