Abort panik

Jag var lite i samma sits som dig. Jag och pojkvännen hade inte ens blivit tillsammans ordentligt innan vi blev gravida trots skydd. Jag visste inte vad jag ville, men han kände sig inte redo för att behålla barnet då han precis hade börjat studera. 

För att vi skulle fatta ett ordentligt beslut valde vi att gå på abortrådgivning samt att träffa en kurator. Vi valde till slut att genomföra aborten för vi båda kände att vi hade velat vara glada för graviditeten från första stund, och det var vi inte. Det var så mycket runt omkring oss som inte tillät oss att vara glada. Jag gick med inställningen att det går inte att ångra ett barn, men det går att försöka skaffa barn igen om man ångrar aborten. Jag var även rädd att min pojkvän skulle tycka mindre om mig och barnet för att jag valde att behålla mot hans vilja. 

Efter att vi genomgick aborten har det varit jobbigt för min del. Det är delvis för att det blev en sådan sen abort, gjorde den i v. 15, och för att jag har en sån otrolig barnlängtan. Men när jag träffade honom hade jag precis avslutat ett tidigare förhållande och bodde då hemma hos mina föräldrar och hade inget fast jobb, och som jag nämnde tidigare studerar min pojkvän och även är inneboende. 

För honom var det rätt beslut, även om han tycker det är jobbigt. Jag ångrar mig, fast jag har lärt mig att leva med beslutet som jag tog. Det var inte lätt. Men jag lever på förhoppningen att vi snart ska skaffa barn, då allt har löst sig med boende och jobb för min del, så vi skulle klara oss. 

Jag tror det viktigaste för dig är att du tänker på vad du själv vill. Det man kan göra är att hoppas ens partner ska stanna kvar och stötta till fullo. Jag hade inte klarat varken den här aborten, eller att behålla ett barn, om jag inte haft min pojkvän. Han var min stora stöd i det hela. Så jag rekommenderar att gå på abortrådgivning. Det gav mycket för oss. Även att träffa en kurator som hjälpte oss att förstå till fullo hur den andra personen kände. 

Hoppas det här kan vara till någon hjälp! 

Hej! Gjorde också abort i onsdags (igår) Medicinsk abort, vecka 15 +

Det var den värsta smärtan jag någonsin känt. Min pojkvän var med hela tiden men det hjälper ju inte så mycket, jag ville bara att alla skulle låta mig vara för jag hade så ont. Fick en massa smärtlindring men kan inte säga att det hjälpte så märkbart mycket. Kollade på fostret efteråt och fick nästan en chock. Det såg ut som en liten Alien men hade fingrar och tår så tyckte det var riktigt läskigt. Såg till och med en liten snopp. Nu i efterhand har jag gråtit ordentligt. Vet att jag gjorde rätt val, pga min ålder (18) och situation (bor fortfarande hemma och jobbar inte mer än lite extra). Men känns ändå så sorgligt. Var glad när jag fick reda på att jag var gravid och är supersugen på en bebis men vet att det är för tidigt i livet för mig. Men saknar redan min lilla pojke. Hur mår du och hur gick allt? Massa kramar under denna svåra tid!