När syskonet inte kommer.. Stressad, ledsen. Finns det någon annan i samma situation?

Jag dricker ett eller två glas vin till middagen om vi går ut eller är bortbjudna. Hur gör du?

I stort sett alla sonens dagiskompisar har fått syskon nu, varav ett är fött samma vecka som mitt barn var beräknat.

Tycker dagishämtningen är det som känns jobbigast av någon anledning, trots att jag inte känner de andra mammorna särskilt väl. Kanske är det just att det känns lite sorgligt att många av dem lärt känna varandra när de varit föräldralediga, vilket jag antagligen aldrig kommer att vara igen.

Min som som just fyllt fyra kom till på första IVF-försöket (vi gjorde IVF pga manlig infertilitet).  Men något syskon ser det inte ut som om han kommer att få.

Vi har gjort fyra hormonbehandlingar och dessutom en frysåterföring. Under en lång tid tänkte jag inte på annat än på menscykler och allt vad det var. Hundra tusen gick behandlingarna på. Till slut, sista behandlingen, när jag och min sambo bestämt att vi ger upp efter detta,  blev jag gravid! Men efter halva graviditeten gick fostervattnet och jag var tvungen att göra abort. Det var fruktansvärt, det absolut värsta jag varit med om.

Jag tycker också det är jobbigt med allt tjat om syskon, det är som om folk tror det är fritt fram att fråga, bara för att man lyckats producera ett barn.

Jag trodde s.k. "sekundär barnlöshet" skulle vara mindre påfrestande än vad det faktiskt varit. När sonen var nyfödd tänkte jag "vad skönt att slippa pressen nästa gång vi ska göra IVF", men dels så vet man ju hur fantastiskt det faktiskt är att bli mamma och dels så rör det ju inte bara mig och min sambo längre, utan även vår son. Jag vill så gärna att han ska ha ett syskon.

Vi har lagt ner det här med syskon i nuläget. Det finns ett embryo i frysen vi eventuellt ska sätta in. Men jag har lidit av extremt illamående under bägge graviditeterna. Första graviditeten gjorde inte så mycket, då låg jag bara och såg på TV, men andra graviditeten var väldigt jobbig, eftersom jag inte kunde leka och umgås med min son, utan mest längtade tills han skulle till dagis igen.

Ja det gör jag. Särskilt när det har tagit såhär lång tid känns det inte rimligt för mig att jag ska sitta och tacka nej till alkohol flera dagar i månaden (man ska inte dricka pga andras förväntningar så klart, men jag tycker att det är extra jobbigt att ta alkoholfritt nu eftersom andra då kan tro att jag är gravid vilket jag ju tyvärr inte är...)

Jag går ju i väntan på bim som är på måndag. Veckan som gått har varit påfrestande. Dels på grund av väntan och dels på grund av att det känns som att jag har alla graviditetssymptom in the book. Övertygad om att hjärnan lurar mig så förklarar jag bort symptomen. Kunde så klart inte hålla mig..tog ett test igår på bim -4 och en svag skugga visar sig. Tog ett test till i morse och det är ett plus! Kan inte tro att det är sant. Snälla, håll tummar och tår för att detta lilla föret får stanna och växa!

Hej,

Tror ni det blir svårare att bli gravid om man väntar "för länge"? Dvs att det är mer gynnsamt att få barn med två års mellanrum än om man väntar tills barnet är typ fyra?

Bara en hypotetisk fråga

Nu kom mensen. Dag 38 vilket blir 6 dagar längre cykel än jag brukar ha (ägglossningen var också sen), helt ok för att vara efter missfall ändå.

Nu gäller det igen i mitten av sept!

Jag var förresten med på ett fyraårskalas igår. Av sju mammor var jag den enda utan bebis. Hade anat att det skulle bli så men ändå tufft, bröt ihop hemma igår kväll. Skönt gråta ur sej ibland ändå.

Nu siktar jag om. Tar det sej nästa månad så kan det bli ett junibarn. Åh det vore fint det.

TS - ja det är jobbigt med alla magar... Men om två veckor satsar vi igen!

Nu ska jag försöka att inte tänka så mycket på allt detta - inte för att jag tror att det påverkar mina chanser utan bara för att jag vill må så bra som möjligt. Grät så mkt i helgen. Får va nog med tårar nu för mej!

Vilken idiot!!!

Jupp. Vi är i nästan exakt samma sits, kändes nästan som det var jag som hade skrivit tråden när jag hittade den. Vi har väl försökt lite längre än ni bara (försökt ett år nu), men två missfall och det barn som snart borde få bli storasyskon är 3,5 år... Vi har väl ungefär jämngamla också? Jag är 34 år.

Man frågar inte såna saker.

Jaha. Ligger och gråter igen. Skulle ju inte tänka på det. Men så såg jag att Victoria väntar barn. Och det är ju superkul för dom!
Men naturligtvis kan jag inte låta bli att tänka dels att vi fick vårt första barn samtidigt och dels (och det här är det jobbiga), att vi skulle ha fått barn nr.2 samtidigt om jag inte hade fått mitt andra missfall. Missunnar VERKLIGEN inte dom, men tanken på att behöva se bilder av hennes växande marsbebis-mage gör mej så ledsen.

Jag måste måste måste bli gravid igen snart.