När syskonet inte kommer.. Stressad, ledsen. Finns det någon annan i samma situation?

Hade mens förra veckan, men det känns som att det är ägglossning på gång nu. Sticker på ena sidan och testen visar nästan positivt. Kan man få det så snart efter avslutad mens? Har ni koll?

Är i samma sits som du. Men tog lång tid med nummer ett och har försökt 8 mån med nummer två.

Har några vänner som e gravida med syskon som blev till på första försöket :(

Jag kan inte glädjas med dem. Satt o grät idag när jag tänkte på det.

TS- vad är du på för dag? Hur sen är mensen?

Här händer noll och intet. Jag hade ÄL-flytningar i typ en vecka men fick aldrig positivt test (trots att jag tog varje dag) så det blev väl mest troligt ingen ägglossning denna månad. Jag är på dag 29 nu och brukar få mens dag 30-32 så får väl se om den kommer som vanligt ändå eller om det ska behöva dröja ännu längre nu. Ser för en gångs skull fram emot mens eftersom jag nu ska börja med pergotime. Med ny medicin händer det ju iaf nånting i ens misslyckade segdragna syskonförsök...

Hej, kände att jag ville komma in här och ge er alla en stor varm KRAM !! 

Är inte aktiv på familjeliv så ofta längre men fastnade när jag såg rubriken på tråden. Jag var i samma sits för några år sedan, i drygt 2 år försökte vi få syskon till vår dotter (som blev till på första försöket, hade aldrig trott att det skulle vara svårt att bli gravid sedan). 

Och så omgivningens "är det inte dags för syskon snart?" 

Ja, det är ju så lätt liksom... 

Jag fick reda på att jag har PCOS och efter många om och men blev jag tillslut gravid med hjälp av Pergotime. Dubbelt upp dessutom (tvillingar). 

Håller tummarna för er, det är verkligen en skitjobbig och tuff resa! 
Jag hoppas ni snart ser ert efterlängtade plus på stickan och att allt går hela vägen för er! 

Just det, när jag sen går till gyn för att kolla hur jag reagerar på Pergo ska jag också insistera på att min man får göra spermieprov. Alltså jag är 34, snart 35 (dvs. har inte all tid i världen!) och har försökt få till syskon i över ett års tid, fattar inte varför gyn inte kollar allt? jag frågade om spermaprov för ett par månader sen men hon tyckte vi kunde avvakta... Jag har ju iof blivit gravid 2 ggr som blev missfall under detta år så jag misstänker att det är därför gyn är så ovillig att kolla spermier. Spola äggledare hör man ju också många som gör för att öka chansen att bli gravid, jag ska fråga om det med..

Sitter lite i samma sits som er försökt i aktivt i 2 år men tog ur spiralen tidigare men då körde vi inte aktivt. Sonen är snart 6 år. Fått 3 mf det senaste 1,5 året. Det senaste i förra veckan och då enligt min beräkning var jag i v 13, enligt barnmorskan v 14. Så känner att nu får det bli mf-utredning, vilket jag bad om när vi var inne och hoppas de kollar upp min pcos med för tror inte ens jag har äl varje månad. Denna gång har vi berättat först efter mf har inte berättat alls med de andra mf, men var mest för att jag blev så dålig att vi fick åka in akut. Så blev tvungen och tala om för chefen...

Så vet inte om man ska chansa och köra direkt eller vänta men känns som det kan dröja innan mens eller liknande så tror det inte spelar så stor roll. Fast vår ålder är ingen fara med men är mer att det bara blir större åldersskillnad mellan sonen och ev. syskon. Lite trist då han varken har kusiner och föga troligt att det skulle ploppa upp heller de närmsta åren eller vi kompisar som har barn.

Hur sent är det för dej? Hoppas den kommer snart då!

Jag förstår din sorg. Jag tror att vi alla som kämpar förstår sorgen att inte kunna när man önskar sig barn, oavsett om man har barn sedan tidigare eller inte. Men jag förstår inte ditt resonemang, för är det några som förstår hur tungt det är så är det väl vi som gör IVF? 

Jag förstår liksom inte vad du menar när du skriver "Och då har det känts jobbigt att andra som också haft svårt, sätter igång med IVF och pang bom var problemet löst". Det är ju inte så att det inte fungerar en månad och nästa gör man IVF. Är man under 35 måste man ha försökt ett helt år innan man får ansöka om utredning, därefter tar utredningen ofta ett år eller mer, så då är man uppe i minst två års försökande innan man ens kommit till IVF. Sen har de flesta IVF-kliniker ytterligare 6-9 månaders väntetid på att få börja behandling. Som jag förstår det har ni inte ens försökt i ett år än. Varför är det svårare än att behöva försöka mer än 24 månader innan man får hjälp? Hur har IVF:are det lättare menar du? 

För mig och de flesta andra jag känner i samma sits är man orolig varenda minut för att aldrig kunna få ett barn. Det är inte bara som en lugn promenad där man tar ett litet besök till sjukhuset och poff är med barn, det är en otroligt påfrestande tid både fysiskt och psykiskt. Det är inte en lätt utväg med IVF. Tycker du att det är det så är du ju mer än välkommen att söka dig privat och göra IVF. Det är en mirakelmetod på många sätt, men inte på det sätt jag tror att du tror. Det finns inga garantier för att bli gravid. Bara 65% av de som genomgår IVF får ett barn. 

Så kort och gott - Nej, jag förstår inte vad du menar. 

Mina tre har ju varit i olika veckor kanske bara ren otur... första tror jag att fostret dog i v6-7 och stöttes ut ett par veckor senare. Andra i v 5 och tredje v 13-14.Eftersom mensen brukar kunna hoppa så antar jag att skulle råka bli direkt så får man väl se om det går vägen iaf, eller ett bakslag till. Men eftersom de inte sagt något och jag slutat blöda nu. Ska på besök hos gynekolog nästa vecka.

... så då hoppar du på IVF:are tillbaka "för att du sett i andra trådar hur de helt utan barn hoppar på sekundärt barnlösa"? Jag förstår din sorg, men på fullt allvar - förstår du inte vår? Varför klanka ner på NÅGON barnlös?! Är inte det väldigt onödigt?!

Kul för dina bekanta att det gått så fort. Det är inte på något sätt normen, så nästa gång - dra inte alla över en kam för att de par du känner haft en ovanligt lätt process (eller åtminstone sagt att det varit det). Majoriteten av IVF:are har det inte lätt alls och det tar flera år. Vill du ha perspektiv kan du alltid läsa trådarna på "Svårt att få barn"-forumet. 

På det du skriver känns det fortfarande som att du inte alls tycker att det vi IVF:are genomgår är något jobbigt utan att vi åker i någon slags "snabbfil" genom trafikkaoset i rusningstrafik. Jag tror att extremt få av oss orkar vara helt öppna om hur jobbig processen är mot människor utanför, för så få förstår och man blir så trött på det. Visst är det lättande att få hjälpen och man får bra hjälp, men det är aldrig oproblematiskt. Det är aldrig lätt. 

Ta en IVF:ares ord för det då du saknar erfarenhet - IVF är en levande mardröm där din kropp ägs av sjukvården, du utstår mängder av plågsamma undersökningar och behandlingar och där du inte för en sekund ens vågar tro att det någonsin blir barn i slutänden. Det är en evighetslång, plågsam väntan där hjärtat krossas igen och igen. Och då kan jag jämföra med de första månaderna av att försöka skaffa barn, där har jag också varit.

Antingen förstår du inte vad det är för saker du häver ur dig eller så är du dålig på att uttrycka dig i skrift. Jag ska försöka vara så tydlig som möjligt i min respons. 

"Jag har inte "hoppat på" någon barnlös." När du skriver att "till och med de som gör IVF får till det på första försöket" så förringar du (=förminskar) processen som ligger bakom behandlingen. Alla som gör IVF har många misslyckanden i bagaget, även din mirakulösa bekanta som verkar ha fått det tidigt. Ingen får det utan att ha provat på egen hand först. Sen, absolut, kan man beviljas det tidigare än normen, men det innebär inte att man inte försökt innan. Det anser jag är att hoppa på någon. 

"Jag skrev/antydde att det ju är himla typiskt att t.o.m. de som gör IVF får till det hur lätt som helst (eftersom jag förstått att det ska vara svårt, jobbigt och påfrestande)." Det är svårt, jobbigt och påfrestande ÄVEN om det tar sig på första IVF-försöket!!!!!!!!!! Har du inte ens läst igenom hur en behandling går till?! ÄVEN om det tar sig på första försöket har man precis som du just nu misslyckats massor med gånger! Vad är det du inte förstår?! De som gör IVF har redan gått igenom det du genomgår exakt just nu! De har kommit längre i processen och bedömts inte fysiskt kunna på egen hand!!! Varför anser du att alla försök som ligger före utredning och IVF-behandling inte räknas som dina försök till att bli gravid? Skulle jag ha blivit gravid vid första försöket med IVF hade det fortfarande tagit mig 27 försök! Det hade inte varit första försöket för mig även om det kallas så för att man bara plockat ut ägg och befruktat en gång. 

"Varför funkar inte min kropp, liksom." Tja, word på det. Det kan jag relatera till till 100%, för guess what? Jag har inte kunnat bli gravid på egen hand. Varför tror du att jag och andra barnlösa inte kan relatera till den känslan? Det är väl den känslan vi lever i konstant, att det är fel på våra kroppar? Det är liksom därför man plockar ut spermier och ägg och befruktar utanför kroppen, för att det är fel på den. Du har inte försökt ens ett år. Du skriver att du började försöka i vintras, och det kan ju vara alltifrån november förra året till mars detta året. Det är inte lång tid oavsett. Det är inte över 12 månader, och det anses vara normalt för att bli gravid för den friskaste och mest fertila person. Än så länge behöver du inte oroa dig, rent krasst, för än så länge är ingenting onormalt. Sen, eftersom jag gått igenom detta själv, så vet jag att varje månad känns som en evighet och att hoppet om att lyckas dör snabbt. Jag förstår att du mår dåligt och är ledsen.  

Sen förstår jag inte varför du tar upp denna bekanta hela tiden som att hon är ett facit på hur det faktiskt är. Jag sitter här och skriver, jag genomgår processen i denna stund och vet inte om det ens kommer att resultera i barn. Klart din bekanta är positiv - hon har ju lyckats. Ställ en fråga till vem som helst som gör IVF så tippar jag på att ingen ärligt kommer kunna säga att din bekantas "upplevelse" är något att jämföra med. Och vad spelar hon för roll? Om 99,9% av alla oss andra som gör IVF behöver försöka få barn i flera helveteslånga år, varför dömmer du vår process som enkel baserat på en enstaka individs annorlunda upplevelse? Det fanns säkert någon i koncentrationslägren under andra världskriget som inte svälte, men inte kan man väl dra slutsatsen att människorna inte svalt? 

På det du skriver känns det som att du saknar förmågan att se saker från andras perspektiv. Du ser din egen sorg och känner att den är den enda som är relevant och att den är värre än någon annan kan föreställa sig och framförallt att du har rätt i allt du tycker. Och visst är sorgen individuell, jag säger inte alls att du ska jämföra med varenda kottes historia av smärta, det är inte relevant. Men jag säger att du ska vara försiktig med vem du kastar sten på. Det var onödigt att dra upp att IVF:are har det lättare, för det är direkt förtal. Det klädsammaste du kan göra är att ta ett steg tillbaka och förstå att du inte kan övertyga mig om att ditt uttalande var rätt ur något som helst perspektiv (det är i alla fall så jag uppfattar dina svar), för jag kommer aldrig att hålla med dig. Jag struntar i din bekanta, jag blev ledsen. Kanske kommer du aldrig hålla med mig, och det skiter jag fullständigt i. Jag bara hoppas att du åtminstone tänker dig för innan du drar in människor som redan har alldeles för mycket att oroa sig över och sörja. Jag är ledsen över att folk tänker som du och som tror att mitt liv är lätt, framförallt när det finns så stor potential för att folk som du hade kunnat förstå smärtan och att vi kunnat kämpa tillsammans istället för att klanka ner på någon.

Nu närmar sig bim igen. (Om 4 dagar)har haft sex varannan dag hela september så nu hoppas jag att det blir ett plus

hur går det för er andra?

Grattis! Underbart:) Fick ni någon hjälp eller gick det av sig själv tillslut? Själv sitter jag bredvid min lille plutt som nu är tre månader. Hur långt gången är du? Stort lycka till fram över!