När syskonet inte kommer.. Stressad, ledsen. Finns det någon annan i samma situation?

Hej, kände att jag ville komma in här och ge er alla en stor varm KRAM !! 

Är inte aktiv på familjeliv så ofta längre men fastnade när jag såg rubriken på tråden. Jag var i samma sits för några år sedan, i drygt 2 år försökte vi få syskon till vår dotter (som blev till på första försöket, hade aldrig trott att det skulle vara svårt att bli gravid sedan). 

Och så omgivningens "är det inte dags för syskon snart?" 

Ja, det är ju så lätt liksom... 

Jag fick reda på att jag har PCOS och efter många om och men blev jag tillslut gravid med hjälp av Pergotime. Dubbelt upp dessutom (tvillingar). 

Håller tummarna för er, det är verkligen en skitjobbig och tuff resa! 
Jag hoppas ni snart ser ert efterlängtade plus på stickan och att allt går hela vägen för er! 

Sitter lite i samma sits som er försökt i aktivt i 2 år men tog ur spiralen tidigare men då körde vi inte aktivt. Sonen är snart 6 år. Fått 3 mf det senaste 1,5 året. Det senaste i förra veckan och då enligt min beräkning var jag i v 13, enligt barnmorskan v 14. Så känner att nu får det bli mf-utredning, vilket jag bad om när vi var inne och hoppas de kollar upp min pcos med för tror inte ens jag har äl varje månad. Denna gång har vi berättat först efter mf har inte berättat alls med de andra mf, men var mest för att jag blev så dålig att vi fick åka in akut. Så blev tvungen och tala om för chefen...

Så vet inte om man ska chansa och köra direkt eller vänta men känns som det kan dröja innan mens eller liknande så tror det inte spelar så stor roll. Fast vår ålder är ingen fara med men är mer att det bara blir större åldersskillnad mellan sonen och ev. syskon. Lite trist då han varken har kusiner och föga troligt att det skulle ploppa upp heller de närmsta åren eller vi kompisar som har barn.

Välkommen till tråden! Hoppas att ni får en ordentlig mf-utredning nu, stå på dej om det! Beklagar att ni behövde få ett så relativt sent missfall, det måste ha varit väldigt jobbigt.

Jag har haft två (tidiga) MF och hade gärna fått utredning redan nu men kan ju förstå att man inte drar igång det efter "bara" två missfall med tanke på statistiken om att det lika gärna kan vara slump. Om jag lyckas bli gravid igen kommer jag att på eget bevåg käka barnalbyl, det kan tydligen minska risken för proppar och just vid tidiga missfall som mina (vecka 5 och vecka 6) kan proppar vara en anledning har jag läst mig till.

Alltså - URSÄKTA?! "Till och med de som gör IVF får till det på första försöket" - var i helvete är det om?! 

Förstår du ens hur okänsligt sagt det där var?! Vi har försökt få ett barn - ETT - i tre år!!! I tre jävla år har vi haft sex vid varenda jävla ägglossning och varenda jävla månad har vi fått ett fett MINUS på stickan. 

En IVF-process är inte en dans på rosor där allt är glamouröst och enkelt - den är extremt plågsam. Man tar så mycket hormoner att kroppen fuckar upp totalt. Först ska man gå in i klimakteriet och nollställas, sen ska man ta sprutor varje dag för att få massor med ägg att mogna. Känt av PMS? Gissa hur det känns när man först tar bort alla hormoner (tänk klimakterietanter som har känslorna på utsidan) och sedan tillsätter mer än man har i en normal cykel. När äggen växer och blir många gör det ont i magen för att äggstockarna tyngs ner kraftigt, så tycker man att ÄL känns - gissa hur mycket det känns när man har inte bara har ett litet ägg utan ägg-klasar på äggstockarna! Sen går man in med en tjock, lång kanyl genom slidväggen (Aj) in i buken för att suga upp äggen. De befruktas och sätts tillbaka efter några dagar. 

Har man otur, som till exempel jag, blir man överstimulerad. Äggstockarna får då spel och släpper ut vätska i buken. Det låter inte så dramatiskt, men faktum är att det är livsfarligt. Det kan vara flera liter vätska som plötsligt trycker ihop alla inre organ. Man kan inte andas. Det kan till och med läcka upp i lungorna. Även om man suger ut vätskan (vilket gör ONT) kvarstår faran. Vätskan tar med sig proteiner och mineraler från kroppen, som får nästintill en chock, så man behöver dropp. För att inte tala om risken för blodproppar. Risken ökar med 100 gånger när man överstimuleras, och de proppar man får är inte som andra proppar. Ofta kan de sätta igen ven eller artär i halsen så man dör. Så för att försöka hindra detta från att hända får man ta ännu fler sprutor, och de bränner verkligen när man injicerar dem, och man måste ta dem varje dag i minst en månad, ofta längre. 

Misslyckas försöket (vilket det OFTA gör, det är inte större chans för ett IVF-embryo att bli ett barn än ett på naturlig väg) måste man vänta en cykel innan man får tillbaka nästa embryo (om man ens har turen att ha något kvar efter första försöket). Du kan alltså inte köra på som på naturlig väg, utan väntar en hel cykel utan att göra något. Vissa gånger får man ännu mer hormoner för nästa försök, vilket jag fått alla gånger. Man mår piss piss piss. Har du inga embryon kvar får du göra om hela behandlingen med äggplock, vilket kan ta några månader beroende på metod. 

Vissa landsting låter en göra 2 IVF gratis, andra 3. Lyckas du inte är det kört. Då får du betala många, många tusentals kronor för att försöka igen, och varför försöka igen om man ändå försökt på alla sätt och vis i flera år? Det är väl lika bra att ge upp och tvingas leva utan barn. Vissa lyckas aldrig samla ihop så mycket pengar som krävs, och får heller inte ta lån, så de kan inte försöka igen. 

Så jävla inskränkt att ge sig på oss IVF:are som försökt så jävla mycket längre än andra!!! 8 månader, det var länge sedan vi försökt så kort tid. Två år, också länge sedan. Smaka på mina 36 månader! Eller andras 50-80 månader! Eller de som aldrig lyckas! Om du tycker att du har sorg som ändå har ett barn - gissa hur det känns att inte ha ett enda och inte veta om all den här smärtan någonsin kommer att leda till något. Gissa hur kul det är att få frågan när det vankas barn. 

Din kommentar sved. Den sved rejält.