Vad kan man få hjälp med?
Jag vet inte hur jag ska börja.....jag trodde aldrig jag skulle hamna här, i den här situationen. Att känna oro under graviditeten gör vi nog alla, mer eller mindre - men att faktiskt drabbas av att något går fel....
Jag har fyra döttrar, varav den yngsta med min sambo. Jag har alltid haft lätt att bli gravid, det har aldrig varit något problem där. Men när vi bestämde oss för att ge dem ytterligare ett syskon så tog det tid - nästan ett år. Jag var mitt i min sjukskrivning och en väldigt nära anhörig hade precis gått bort väldigt hastigt.....då blir jag gravid! Min graviditet hjälpte mig att komma vidare, det var ju något så positivt, som vi hade längtat. I november skulle vi ytterligare en familjemedlem - lycka!
Allt gick bra och han var en livlig liten krabat när vi såg honom på ultraljuden - och ja, det var en han, en son, en lillebror. Jag hade så svårt att ta till mig att jag skulle få en son, det kändes så overkligt - för för mig spelade det verkligen ingen roll, för fem döttrar, hur coolt vore inte det liksom.
Så kom julimånad, jag hade mycket att stå i, jag skulle fylla 40 och en vecka senare fyllde sambon år. Jag kände att sparkarna blev svagare och jag kände av dem mer sällan - men tänkte också att de kan ju ändra ställning och jag känner ju faktiskt honom, även om det inte är lika mycket. På sambons födelsedag, var det sista gången jag kände honom sparka - på kvällen då kände jag hans sista spark.....
Bm tog inte emot mig när jag ringde, men det gjorde förlossningen.... Jag kommer aldrig att glömma bilden från ultraljudet, den har etsat sig fast - hur han ligger där, heeelt stilla....han var död.
Jag blev igångsatt dagen efter, men han föddes inte förrän på natten den 23 juli i v 23+3. Han var den finaste son man kan tänka sig, alldeles alldeles perfekt...så liten så liten, men helt perfekt.
Jag trodde aldrig att man kunde knyta an till ett barn som man aldrig fått träffa i livet - men det kan...nå så otroligt mycket också.
De tog prover på mig, och på lillebror och moderkakan så klart - vi valde också att låta honom skickas på obduktion. Men inte förrän i september ska vi tillbaka och då får vi svar på alla prover och på obduktion. Jag har tusen tankar, men de flesta kommer jag aldrig att få svar på, det vet jag, men de finns där ändå ju.
Men vad kan man begära, eller vad erbjuder de om man skulle bli gravid igen - för rädslan att det inträffar igen kommer ju att vara så stor? Ni som har blivit gravid igen, har ni gått hela graviditeten eller har ni blivit igångsatt tidigare då? Hur har ni klarat av den graviditeten när ni har kommit till den vecka då ert förra barn gick bort - jag kan inte ens föreställa mig hur mycket oro och ängslan som kommer att komma över en då.
Ni som har passerat 40 och förlorat ett barn, har ni fått någon hjälp att bli gravid igen?
Känslorna innan ni blev gravid igen, hur kände och tänkte ni då - jag är livrädd, men längtan att få ett barn är större - men jag har en sådan stark längtan efter en son, är det vanligt att man känner så eftersom det var en son som jag förlorade - har ni känt så? Det finns ju ingen som kan ersätta min änglason, ingen - han skulle ju vara sin egna lilla person med just sin personlighet - precis som mina döttrar, de är alla väldigt olika, ingen är den andra lik liksom.
Många tankar och funderingar...förståndet säger en sak men hjärtat ett annat.
