Hur hjälper eran bonusförälder till?

Det där låter inte sunt alls. Varken för dig eller barnen. Träffade en kille efter mitt barns pappa som passar in på samma beskrivning men jag stod inte ut. Så kan man bara inte ha det. Och nu lever jag sedan snart ett år tillbaka med en man som behandlar min son i princip som sin egen. Precis som det ska vara. Man väljer inte vem man ska älska men tycker att ni förtjänar bättre. Verkligen dags för en förändring från hans sida.

Jag har varken egna barn eller bonusbarn i dagens läge så det är möjligt att jag kommer resonera på annat sätt om jag någon gång hamnar i den situationen, men är själv bonusbarn. Och jag anser ändå att träffar man någon med barn så måste man acceptera de barnen. Man behöver inte älska dem som sina egna och köpa en massa dyra saker åt dem, men att hålla på att räkna kronor och ören på vad dina barn äter för är faktiskt löjligt tycker jag. På ett sätt tror jag att det är oerhört svårt att se till att ingenting av ens pengar går till andras barn. Att du köper saker åt dem på ditt konto är helt ok, ser ingen anledning till att han ska bidra till det men att ställa upp och hjälpa dig med att ex. tvätta eller köra dina barn till träningen någon gång tycker jag faktiskt hör till, speciellt om ni varit tillsammans så länge. På din beskrivning så låter han tyvärr hemsk mot dina barn och jag tycker synd om dem som förmodligen känner sig rätt ovälkomna hos dig. Min pappa hade en kvinna som hade liknande tendenser ett tag, han skulle ta hand om hennes barn men hon ville inte ens vara i samma rum som mig. Till slut vägrade jag komma dit vilket påverkade min relation med min pappa med.

Jag har haft bonusföräldrar på båda sidor men då jag aldrig bott varaktigt med min pappa sen skilsmässan får jag ändå utgå ifrån de bonusföräldrar jag har haft på min mammas sida. Ingen av de männen (låter som jag pratar om flera hundra men det är tre stycken) har mig veterligen någonsin haft invändningar om att hjälpa till med min omsorg. Jag har alltid varit rätt självgående och inte krävt så mycket men jag har aldrig varit med om att de tex vägrat betala för min mat eller hjälpt mig med läxor osv. Kommer ihåg en gång när jag, min mamma och min dåvarande styvpappa skulle cykla ner på stranden en kväll och vi hade köpt pizza. Då möter vi av en slump styvpappans dotter som då var 13 år. Hon frågar om hon får följa med oss, varpå styvpappan säger "nej, det är din mammas vecka och jag betalar underhåll till henne. Du är hos mig nästa vecka". Han var alltså villig att betala och umgås med mig som inte ens var något till honom, framför sin egen dotter. Min nuvarande styvpappa är hur härlig som helst, visst har vi haft lite dispyter när vi undermedvetet "tävlat" om mammas kärlek men aldrig i livet att han skulle förkasta mig. Han har hjälpt mig med körkort, varit ett enormt stöd för mig och ja.. jag tycker väldigt bra om honom. Jag ser honom inte som pappa, tilltalar alltid honom vid namn. Jag har en pappa som jag älskar, men visst har han många gånger gjort saker för mig som min egen pappa inte har gjort.

Så sammanfattningsvis, din sambo verkar riktigt elak mot barnen, och jag tycker du borde ta tag i det. Av nyfikenhet, har han egna barn? Om inte- så förstår man inte alltid att barnen är viktigast och man blir svartsjuk.  Man kan klart bli svartsjuk ändå även om man själv är förälder men tror ändå man har bättre förståelse då. Man kan inte säga hur en bonusförälder ska vara, men jag tycker han är löjlig. Träffar man någon med barn så är man en familj och i en familj hjälps man åt, man kan inte hålla för hårt på det med "dina barn och mina barn". Det kommer nog bara skada relationen mellan styvbarn och styvförälder i längden tror jag.

Jag är bonusmamma till två stycken, 2 respektive 7 år gamla. Pappan och jag har levt ihop i snart två år. Jag ger barnen all den kärlek jag skulle ge till mina egna. Jag hämtar och lämnar på dagis lika mkt som pappan. Jag har barnen själv när pappan jobbar kväll. För i min värld är det så att i ett förhållande hjälps man åt. I alla lägen. Barn behöver kärlek och omsorg och jag hade hellre skjutit mig själv i foten än börjat räkna pengar. Mina pengar är hans pengar och således även barnens pengar. Hoppas inte han visar barnen att han tycker situationen är jobbig. Stor kram till dig som löser situationen själv men hoppas du hittar någon annan som är värdig både dig och barnen!

Han verkar vara en lat man.Om han verkligen ger dig lycka,då förstår jag att du vill leva med honom.Han behöver inte följa med på Lucia och sånt,men han måste respektera att du har barn.

Jag skulle inte kunna leva så. I ett förhållande hjälps man åt och har en gemensam vardag. I alla fall om man bor ihop.

Har bara varit bonusbarn, inte förälder, men där hjälptes de självklart åt. Förvisso bioföräldern som skötte mest lämningar etc för de små men det var också mest praktiskt. Både matlagning, städning och barn"passning" gjorde båda.

Du väljer själv TS hur du vill ha ditt liv men personligen hade jag aldrig velat leva så... Mina känslor för den man som beter sig som din sambo hade helt enkelt dött ut.

Jag har två barn och sambo sen några månader men han har funnits i våra liv sen 1½ år tillbaka ca.
Jag betalar lite mer i matkassan och står för alla kostnader för barnen som skola, kläder, fritid osv. 
Jag har aldrig krävt att han ska hjälpa till men det gör han. Jag sköter de flesta lämningar och hämtningar pga att hans arbetstider inte stämmer alltid med dessa tider men så fort han kan hjälpa till så gör han det.
Han säger ofta till mig att han tar barnen en stund så jag kan sticka iväg och träna eller annat som kommer upp ibland och han är världens bästa person att leka med dem. Är oftast han som föreslår roliga familjesaker som vi gör tillsammans på helger osv och han är väldigt aktiv när vi är iväg.

Jag känner att han behandlar barnen som sina egna, han älskar dem och dom älskar honom.
Han gör definitivt mer än vad jag hade "krävt" av en person jag lever med men så en sådan distans som din sambo verkar ta hade varit direkt avtändande för mig och jag hade gått vidare iaf. Känner inte dina barn av hans frånvaro?

Hur står du ut? Här delar vi på allt förutom att jag köper kläder, betalar aktiviteterna osv för det barnet som inte är sambons (vi har 2 yngre gemensamma också där vi delar rakt av). Hemmet och allt kring barnen hjälps vi åt med, jag städar nog mer eftersom jag är pedant och mer ledig medan han handlar och lagar all mat.jag jobbar natt och han dag så vi går om varandra en del. Nu var det ju inte såhär från dag 1 utan fick växa fram (vi har varit ett par i 9 år).

Jag har tagit ett vuxenansvar, men aldrig något föräldaransvar för sambons äldre barn.
Ekonomiskt så hade han hela ansvaret

Jag har en fru som är fantastisk med mina barn. Hon är i princip lika mycket mamma för dom som jag är. Hon kom in i deras liv för 6 år sedan då de var 3 och 6 år. Med åren har jag sett kärleken växa mellan dem och det är så otroligt värdefullt för mig! Vi hjälps åt hemma med all matlagning och städning, hon hjälper dom med läxor, läser deras veckobrev, går på deras dansuppvisningar. Vi för över pengar på ett "matkonto" varje månad och då för jag över en lite större summa för barnens del. Så har vi löst den biten, men sen är det ofta min fru som följer barnen till skoaffären om de behöver nya skor tex. Hon går även på föräldramöten om jag jobbar, och ibland går vi tillsammans.

Med det sagt vill jag säga som anda redan nämnt. Du ska inte behöva finna dig i detta! Förstår att det är kluvet när ni har det bra varannan vecka. Men barnen är en väldigt stor del av ens liv, de tar stor plats i ens hjärta och det finns säkert andra som skulle hjälpa till och bry sig om dom betydligt mer än vad din sambo gör!

Är det svårt att prata om det tillsammans kanske ni kunde gå till en familjeterapeut? Om du känner att du ändå vill försöka få det att fungera. Det kan jag varmt rekommendera av tidigare erfarenheter! Lycka till!

Tänk på att det här är en viktig manlig förebild för dina barn. Ditt förhållande sätter standarden för deras förväntningar på framtida relationer. Vet ej om dina barn är pojkar eller flickor men vill du att din flicka ska växa upp och tycka att det är naturligt att män beter sig på det här viset och själv välja en make som behandlar henne så, och/eller att din pojke ska tycka att det är så här man behandlar kvinnor när han själv är vuxen?