Jag undrar finns det någon annan med ungefär samma upplevelse som jag och min man och i så fäll hur mår n

Har inte varit med om något liknande men sänder en STYRKEKRAM till er. ????

Vi gick igenom samma hemska upplevelse i augusti. Att få se och hålla honom efter förlossningen (21+6) var ändå viktigt. För 2 veckor sedan fick vi besked att han äntligen kremerats och spridits i minneslunden. Det var ett avslut för oss. Jag fick veta bara några dagar senare att jag är gravid igen. Vi ser framåt men jag är så orolig nu! Det tog flera veckor innan jag kunde resa mig ur soffan och känna mig glad igen. Ett tag trodde jag att jag aldrig mer skulle kunna skratta. Men det kan jag nu!
Jag har hela tiden haft kontakt med en kurator, sorgearbetet har varit viktigt.
Jag och maken har sörjt på olika sätt och ibland haft svårt att hitta ett läge där vi kan förstå varandra. Men nu, 3 mån senare är vi på samma ställe i sorgen.
Ta hand om er!

Vi förlorade vår son i v37.
Det har varit tufft, men vi bestämde oss direkt ! Vi ska klara detta.
Med rätt mental inställning kommer ni komma långt.

Kram och jag beklagar det ni går igenom.

Hej!

Vi går igenom detta nu. Förra måndagen var vi på RUL och då upptäckte de att vår lilla bebis hade ett hål i hjärtat, cystor i huvudet och en del av tarmarna utanpå magen. De tyckte sig också se en felställning av hand och fot. Dagen efter gjorde de ett fostervattensprov. Nu har det gått en vecka och imorgon ska vi åka in till en specialist och även få svar på fostervattensprovet.

Något sånthär skulle jag aldrig önska min värsta ovän. Imorgon måste vi ta ett beslut som ingen människa någonsin ska behöva göra.

De första dagarna gjorde jag inget annat än grät. Nu har jag kommit till ett tomt läge, skulle kunna sitta och stirra in i väggen en hel dag.

Skickar styrkekramar till er alla! <3

Jag hade för lite fostervatten vilket gjorde att min son inte skulle kunna leva utanför magen och fick först valet i om jag ville ansöka till Socialstyrelsen för att avbryta graviditeten och sen ändrades det till att, jag kunde välja direkt att få hjälp eller vänta på att kroppen själv gjorde det till missfall. Så i mitt läge kallade de det för ett assisterat missfall. V20+3 födde jag vårt barn. Smärtan är obeskrivlig. Stundtals känns det som att hjärtat verkligen går i sönder i mig och det gör så ont att jag inte kan andas.

Just nu försöker jag avgöra om jag gör rätt i att ha en riktigt minnesstund för honom, men samtidigt kändes det så brutalt med att det skulle ske anonymt.

Förresten, fler har frågat mig om det här sliter på vår relation, hur upplever ni det med er partner?

Det är så tråkigt o höra att ändå så många upplever det hemska.

Det har gått tre månader för oss. Livet rullar på och han är en av vår gemensamma minne för livet.

Vi sörjer på olika sätt, jag vill prata om honom medan min man vill inte nämna något.

Jag kan träffa andras bebisar medan min man upplever att det är jobbigt att vara nära så många nyfödda.

Med stor förståelse för ens partner och tålamod man kan gå genom detta .

Beklagar din sorg och önskar er all styrke.

Vi har för en dryg vecka sen fått reda på att vår bebis inte mår bra. Moderkakan fungerar inte bra och det är mkt dåligt flöde i navelsträngen samt för lite fostervatten. Återkollen idag visade på försämrat flöde. Vi är i v21 just nu och bebis är bara av stl v16-17. Vi går bara o väntar nu, förmodligen kommer i te hjärtat orka många dagar till. Vi har nästa koll om 1 vecka. Vi väljer inget aktivt då ödet för vår bebis redan är bestämt. Men det känns så fruktansvärt att man ska behöva gå igenom kåt sånt här.
Har en dotter som är 3.5 och efter henne har vi haft 4 missfall i v9-10 och nu detta.... Hur mkt aka man behöva utsättas för!