Surrogatmamma Adoption HJÄLP!

Om vi fått adoptera hade vi absolut gjort det! Då är man ju garanterad ett barn vilket man aldrig är annars. Nu får vi inte utan håller på med ED och funkar inte det så blir det surrogatmamma.

Hej!
Tack för svaret!
Finns det någon anledning till att ni inte får adoptera? (Förlåt om det är för personligt)
Jo vi funderar också på adoption, det är väldigt lång väntan dock men det kanske inte gör så mycket i och med att vi är så unga.

Har ni pratat mycket om surrogatmamma?
Vart skulle ni vända er i så fall?

Har även läst att det är uppe för lagförslag nu den närmaste tiden, eller ja att det ska granskas i Sverige nu mellan nov-mars tror jag det var :) kanske blir lagligt för klinikerna att hjälpa till här då med.

Förlåt för mkt frågor haha :)

Jag är inte 100% frisk vilket man måste vara för att få adoptera.  Eftersom jag kan bli gravid (har fått MA varje gång dock) har vi inte seriöst pratat om surrogat än. Bara sagt lite löst att ja,det får bli sista utvägen. Vill inte ge upp hoppet om egen graviditet än, men i slutänden skiter jag i hur vi får barn bara vi får det nån gång! 

Det är oftast lång väntan vid adoption, men det beror lite på vilka länder och vilken sorts barn man kan tänka sig. Äldre och lite handikappade är kortare väntetid.  Dock alltid värt det även om det tar tid. Vi har vänner som adopterat och de hade aldrig fått barn annars.

Adoption kanske blir svårt med tanke på att du inte är frisk? Har d inte ganska hårda regler om sånt? Eller påverkar din sjukdom bara graviditeter och syns inte i dagliga livet?

Aha okej!
Beklagar era MA hoppas verkligen ni blir gravida denna gången då!
Okej, jag har massa insamlad information om olika surrogat kliniker eller vad man ska kalla det så är du intresserad längre fram kan du få den info jag samlat ihop :)
Jo så känner jag med, :)

Hej! :)
Nej sjukdomen är ingenting som påverkar det dagliga livet, jag är "frisk" men det påverkar en graviditet och vill inte riskera att barnet blir sjukt eller liknande pga av att jag valde att bli gravid. Känns lite taskigt.
Min sjukdom går att ärva så vill inte riskera det :)
Men ja, jag vet ju inte alls hur det påverkar en adoption. Har pratat med mina läkare i alla fall och de har sagt att de kommer skriva sjukintyg att sjukdomen inte påverkar de dagliga livet.

Ok! Ja det låter ju inte som nåt som vore ett problem för adoption då.

Nej,jag skrev ju att vi inte får. Det har vi alltid vetat så adoption har aldrig varit ett alternativ. Min sjukdom påverkar mitt dagliga liv, men inte att vara gravid.

Tack! Jag har egentligen ingen koll var man börjar förutom en bekant som varit surrogatmamma i Sverige. Behåller dig i favoriterna.

Finns massor haha :)
Har samlat info i typ ett år samt varit kontant med olika länder för att jämföra för och nackdelar :) ja jag är lite av ett planeringsfreak haha :) gör det!

Vi har ett barn men pga komplikationer vid förlossning opererade de bort min livmoder så syskon kräver extra allt kan man säga. :) Vi har hittills resonerat att vi inte vill adoptera. Orsakerna är att adopterade barn löper större risk för psykisk ohälsa och därmed också har större behov av att få trygghet och stabilitet tillgodosedd.

Kärlek har vi gott om, men komplikationerna efter förlossningen gjorde att jag inte kunde vara mammaledig utan var sjukskriven. Så min anknytning kom av sig lite, inget som märks nu flera år senare men vi är osäkra på om vi är tillräckligt psykiskt starka att hantera anknytningsproblematik igen som är troligt att det blir när barnet inte är alldeles nyfött.

Surrogat däremot har vi funderat på under flera år och kommit fram till att vi ska göra. Jag hat äggstockarna kvar så vi kommer i så fall plocka ägg från mig och befrukta med makens spermier. Vi är också medvetna om att vindarna håller på att vända i Sverige. Dels utredning som gjorts, och att SMER och RFSL är positiva till altruistiskt surrogatskap. Vi sparar för tillfället för att kunna göra det i USA, också via Circle i så fall. Dock förstått det som att det kan ligga mellan 1 -1,5 miljon i omkostnader totalt så vi har en del kvar att spara. ;)

Hej!
Beklagar det som hänt er :/

Ja Circle är sjukt dyra, men enligt den infon jag har fått så är dom också säkrast. Kan ha fel dock.
Vet att dom har en sån garanti för cirka 300.000kr att om man inte blir gravida på första försöket så får man göra om processen hur många gånger som helst tills kvinnan blir gravid vilket är positivt. Men dyrt haha.
Sen känns det som att de sköter allt pappersarbete och liknande vilket är rätt skönt.
Men ja, det är otroligt mycket pengar att spara ihop. Vi har dock turen med föräldrar och farföräldrar som kommer hjälpa till med en del.
Jag hade gärna haft en egen surrogatmamma och gjort processen i Skottland men det är svårt att hitta en egen surrogatmamma. :)

Adoption har alltid varit en sak jag velat göra, men det är som du säger att det är många adoptionsbarn som inte mår bra längre fram. Jag vet dock folk som är adopterade som mår bra så det kanske beror på hur man uppfostrar dom och hur öppen man är med adoptionen?

Usch är så kluven.

Tack, men nu försöker jag fokusera på det positiva som att jag har många föräldradagar kvar i och med att jag var sjukskriven länge. ;)

För oss handlar det mycket om det etiska dilemmat. Kanske för att vi har feminister med starka åsikter kring oss. Debatten kring surrogatskap är så svart och vit, vilket jag tvivlat skildrar verkligheten. Dock känns det bättre moraliskt att kvinnan som blir surrogatmamma för oss inte blir tvingad till det av ekonomiska skäl - då Circle ser till att kvinnorna anslutna till agenturen inte behöver ersättningen för att klara sin ekonomi. Jag hoppas och tror att de flesta som gör det i USA är flerbarnsmammor som haft relativt lätta graviditeter och tyckte var mysigt. Hört om någon som haft svårt att få barn och vill kunna ge den gåvan till andra, plus kanske få ihop lite collegepengar till sina egna barn. Förstår att det inte är så med alla, säkert många som av andra orsaker än akut penganöd känner sig i behov av pengar så pass att det gör det mer eller mindre ofrivilligt. Men känns inte som en lika stor beroendesitution när vi här i väst vänder oss till ett annat västland.

Skönt att ni i sammanhanget kan tänka bort pengarna! En egen surrogatmamma är svårt som du säger att "hitta" men framförallt att bygga en så tillitsfull relation att vi skulle våga. Den juridik vi har i Sverige skyddar ingen part, även om det heller inte är olagligt. Men vi får se om det tillkommer en förändring på den punkten. Även om det inte hinner göra det innan vi vill skaffa syskon så ser vi det som väldigt positivt att det diskuteras på den nivån. Förhoppningsvis leder det till att barn som kommit till via surrogatskap inte är så främmande och blir mer accepterat i samhället.

Har inte läst in mig i statistiken, men självklart finns det adopterade som mår bra också! Dock vet man ju inte vilket bagage adoptivbarnet kommer med och just otrygg anknytning som är vanligt kan ställa till det i relationsbyggande hela livet. Vi vill inte sätta oss i den situationen, men de som har resurser för att tillgodose barnets behov får förstås möjlighet att vara med om det barnets fantastiska utveckling och uppväxt.

Jag tror det viktigaste oavsett hur man väljer att skaffa barn är att ha sörjt klart det faktum att man inte får barn "som vanligt". Vi ville ha sex syskon och det var chockartat när livmodern opererades bort. Jag har bearbetat och sörjt och blir det inget syskon är det tråkigt men inte hela världen. Självklart är det skillnad om man inte har barn, men man behöver nog ändå bearbeta den känslan. Så man lärt sig hantera den och när den återkommer kan man konstatera att man är ledsen men inte behöver gå igång. För jag tror man kan känna sig ledsen över det faktum hela livet i olika perioder, men det ska inte få äta upp en om du förstår hur jag menar?

Jag får intrycket att du har bearbetat den sorgen, och det är väldigt bra förutsättningar till att kunna knyta an till ert barn när ni får det hur det än kommer gå till. :)

Förresten, ni kan väl ställa er i adoptionskö redan nu och om ni kommer fram till att ni gör via surrogatskap istället har ni "bara" stått i kö och betalat årsavgift?

Hej!
Tycker du har helt rätt med de du skriver om surrogatmammor och adoption.

Jag har faktiskt alltid velat adoptera, enda sen jag var liten enligt mamma haha.
Sen har jag nog aldrig funderat över hur jag skulle få barn utan bara känt att jag ska ha barn och de kommer ske på något sätt.

Jag fick min diagnos som 18 åring och då bröt det ner mig totalt, trots att jag aldrig funderat på att ens bli gravid. Men nu är jag tacksam för att det finns andra alternativ även om det är grymt tråkigt och sorgset att jag aldrig kommer få uppleva det mest naturliga som att vara gravid.

Sen har jag gått mycket till psykolog för att både hantera sjukdom, operationer och liknande så jag har nog bearbetat barn biten på den delen med.

Jo vi ska göra det nu i december tänkte vi. Får kolla lite på vart vi ska ställa oss dock, men tror det blir hos adoptionscentrum.