babyok skrev 2017-02-05 16:48:19 följande:
Jag önsker er all lycka och jag kan verkligen känna hur mycket du vill detta. Får jag lov och fråga hur gammalt ert första barn är, med tanke på syskon osv. och hur mkt vill du själv ha barn vid din ålder och hur mkt är det för att få syskon?? Och med detta vill jag säga att ingen känsla är rätt eller fel här. Jag känner både och men nog något mera för min dotters skull också, att hon ej skall behöva vara ensambarn, få leka med någon, ha sällskap, ha stöd och allt det där man kan få av sina syskon (inte sagt att alla får den goa kontakten heller och även åldersskillnaden spelar ju roll, blir det för stort gap så kan det bli svårt också). En del av mig vill kanske inte vid min ålder gå igenom flera år av sömnlöshet, blöjbyten, och kämpande med den biten igen, givetvis är inte orken densamma som när man är i 20 eller 30 årsåldern heller(hade kolikbarn och fick stora problem i början med sömnen). Vill också säga att efter att pratat med dig härinne så har du öppnat upp mitt sinne för ÄD! Absolut inget jag ens reflekterat över innan, men lälkaren nämnde den möjligheten men vi avslog den tanken direkt, men även när jag pratat med dig lite så kan jag känna lite att oavsett så vet jag att jag kommer älska det barnet precis lika mkt och ta hand om det som om det vore min egen samtidigt som vår dotter får ett syskon.
Det är ju också vår enda chans känns det som, men jag har 6 månader nu att verkligen fundera och se hur livet ser ut då och känns med allt, men att gång på gång chansa att äggen skall vara av kvalité vilket dem oftast inte är i denna åldern och gå igenom MF och utomkveds gång på gång är ju oerhört deprimerande, har också känt att jag har försakat min dotter i detta samtidigt och ej kunnat vara mentalt närvarande och nästan stött bort henne pga oro, rädsla och besvikelse och inte tala om alla läkarbesök vi har varit tvungna att springa på och hon ifrågasatt. Du får jättegärna dela med dig om din resa och hur det går för er. Lycka till kramar tillbaka.
Hej du!
Kan aaaaaabsolut relatera till tvekan att skaffa barn i vår ålder! Jag tänkte över det väldigt noga innan jag föreslog bebis för min man, vill jag VERKLIGEN börja om från ruta ett med vaknätter, blöjbyten, hämta/lämna, läxor osv osv.???? För mig är det i väldigt hög grad att börja om, eftersom min son fyller 19 år i år! Vi har alltså inga gemensamma barn, min man är barnlös. Så det är i vårt fall inte alls så mkt fråga om ett syskon, utan... ett barn.
Både han och jag hade mer el mindre avskrivit fler barn/barn öht, men så träffades vi och känner så stark att det kommer att vara för livet... Så det behövdes inte så mycket fundering när vi väl började överväga det.
Att min man inte har barn är förstås en starkt bidragande faktor, känns också som en faktor i ÄD beslutet, jag har ju faktiskt redan "spridit mitt DNA".
Kul att du börjat fundera på den möjligheten! Jag ser det så här: det blir inte mitt barn genetiskt, men biologiskt. Jag har inget att göra med det första fröet som börjar gro, men efter det är det min kropp som bidrar med blod, energi/näring, skydd, värme, dvs liv... Man har t o m hittat DNA från "fostermamman" hos bebisar vid ÄD! Plus att du bär barnet, föder det, ammar det (om aktuellt).... Så det känns långt ifrån t ex adoption. Vilket givetvis också är ett toppenalternativ! Och, det är ju min mans barn fullt ut. Vi slog också helt bort ÄD som alternativ i början, men då hade vi inte gett mina ägg alla chanser vilket jag känner att vi gjort nu. Vi träffades helt enkelt för sent, synd förstås, men det finns andra sätt till barn vilket är helt fantastiskt! Men, ska inte gå händelserna i förväg förstås, håller alla tummar för ett friskt embryo denna gång!
