Hur ska jag orka?

Jag hann skriva till dig i en annan tråd också, men skriver här ändå ;) 

Det krassa svaret är att man bara gör det. På något omöjligt, obegripligt sätt bara gör man det. Man oroar sig, går sönder inombords, hoppas, är livrädd. Man tänker igenom alla möjliga och omöjliga scenarion som kan komma. Och på något märkligt sätt går tiden. 

Jag fick rådet från IVF-klinikens psykolog att försöka att inte tänka för långt i framtiden. Tänk inte så mycket på vad som händer om en vecka eller ens imorgon, utan ta dig igenom timme för timme. Du behöver inte förbereda dig för vad som händer på testdagen, du kan detta redan. Du behöver inte försöka hantera sorgen av ännu ett misslyckande, för är det något du kan så är det just att hantera misslyckanden. Du är så förberedd du bara kan, och du kan inte påverka något med dina tankar. Allt du kan och behöver göra är att härda ut lite till. 

Titta på serier eller film. Gå på promenad om det är härligt väder. Ta en kopp kaffe. Ät godis. Köp fina kläder till dig. Gör vad som helst som du kanske känner liiiiite mer för än något annat. Kanske gör det dig inte glad alls, men förhoppningsvis skingrar det tankarna för en stund. Varje liten minut du slipper tänka på allt är guld värd. 

Mensvärk är för övrigt inte ett tecken på något alls. Det kan vara mens på gång, det kan vara graviditet på gång. Jag har ruvat 4 gånger och blivit gravid 2 av dem (varav ett missfall) men kan inte direkt påstå att jag skulle ha kunnat lista ut vilka gånger det skulle gå bra eller dåligt på symptomen. 

Jag håller tummarna för att det är er tur nu :) 

Tack för ditt svar. Det kommer säkert lösa sig, jag vet det. Känner mig besvärlig. Sambon stöttande och optimistisk men jag tänker att han kommer att tröttna på gråten. Fått lite blödning nu. Kanske inte betyder ngt, måste ju se.

Du är inte besvärlig. Du är mänsklig. Du sörjer. Du är orolig. Det är ok. Du som är den som genomgår behandlingarna sitter dessutom inte i samma sits som din sambo. Visst är det ert gemensamma barn ni är på väg mot, men det är inte han som får ett embryo in i sin kropp, som tar diverse hormoner och som tvingas leva med biverkningarna och behöver kämpa för att inte analysera vad som händer i kroppen varje dag. Det är inte han som behöver känna av mensvärken och se blodet. Han kan lugnt luta sig tillbaka och få besked om det gått bra eller dåligt. Inget illa ment om honom eller någon annan partner, det är bara så det är. Vi är på samma resa men helt olika tåg. 

Klart du är ledsen. Klart du är orolig. Jag känner ingen som genomgått IVF och inte känt så här. Det är ju toppen att din sambo är stöttande, men både du och han måste förstå att den här sorgen kommer och går under hela resans gång. Blir resan lång... ja, då blir det mycket tårar. Så är det. Det här är en enorm livskris, så det är klart det gör ont. 

Hur mår du idag? 

Man orkar för att man måste. Låter hurtigt, men så är det. Vi ville ha barn och gav aldrig upp-trots hur många IVF:er och ED som helst. Och nu är jag gravid i v.31!  Det är asjobbigt att ruva, men försök att inte känna efter. Alla symptom åt alla håll kan betyda precis vad som helst. Går det åt skogen så gör det. Då bryter man ihop och samlar ihop sig och tar sen nya tag. Man får vara arg och ledsen och allting, men jag lovar att det är värt allt när man sitter där med tjock mage och känner sparkar. Ett steg i taget, en dag i taget.

Hej, vet inte om ni ser detta så här tvååring senare.jag råkade gå in på tråden och läsa era svar. Vad fint ni svarade mig! Jag var visst gravid den där gången och ligger här med min ettåring på armen. Tack för stödet!

Underbart att höra! Grattis till underverket!

nouw.com/jagvillblimamma

Ärliga tankar om ofrivillig barnlöshet