lågaffektivt bemötande

När det gäller att hantera panik och ångest så brukar man ofta behandla genom att ta små steg. Börja med att hon får gradera hur rädd hon är, ex 10 är sova själv i eget rum, men vilken siffra skulle det vara att sova på golvet på en madrass i ert rum? Att någon av er sov på golvet i hennes rum och hon i sin säng? Rangordna alla olika scenarion och hitta något som är en tvåa eller trea, bara obehagligt.

Gå sedan igenom vad hon är rädd ska hända, är hon rädd för spöken? Att hon inte ska kunna ropa på er om hon vaknar och är rädd? Rita gärna enkla serier som beskriver hennes rädslor. Diskutera sedan lösningar som skulle kunna sänka rädslan ett eller två steg. Ex att ni har en babymonitor i hennes rum.

Sedan börjar ni med att hon får göra något som är en tvåa eller trea på listan. Successivt kommer det som först var en 10:a att kännas mindre jobbigt.

Det bästa är att skynda långsamt. Det är faktiskt bäst för henne också, det är jobbigt att må dåligt och ha panik över saker även om hon får sova hos er.

Phillippa skrev 2016-10-19 21:03:24 följande:

Tack för alla superbra tips! Det är mycket jag kommer att ha nytta av.

Hon är överlag väldigt rädd för att vara ensam och hon är väldigt mörkrädd. Hon har aldrig kunnat leka ensam på sitt rum eller något annat rum. Är hon med kompisar är det inga problem att vara på rummet.

Hon vågar inte gå till gatans lekplats som ligger ca 300 meter från vårt hus. Bara om en vuxen är med. Där hjälper det inte ens om hon har kompisar med sig.

Vi har nyligen gjort om på hennes rum och hon har fått vara med och välja. Det är verkligen ett mysigt rum nu.

Jag har sagt att vi kommer att ta det i etapper. Först kommer jag att sova bredvid henne några nätter, sedan i sängen nedanför och slutligen läsa bok och ligga kvar tills hon somnat. Hon har också valet att lillebror provar att sova med henne hela nätterna. Hon kommer alltid att vara välkommen till oss om hon vaknar på natten.

Trots detta får hon nästintill ångestattacker när vi pratar om det. Jag har hela tiden tänkt att det kommer att bli enklare när hon blir äldre men en del rädslor blir nästan bara värre :(.

Som det är nu så avvaktar vi lite till. Jag är bara rädd att jag liksom bekräftar att det "är farligt" att vara ensam, genom att låta henne slippa vara/sova ensam.

Jag kommer senare att prova flera av era tips!

Fast grejen är att hon måste få känna att det är hon somkontrollerar processen. Det är hon som ska övervinna problemen, ni ska hjälpa till. Det enda ni bestämmer är att ni ska jobba på det här. Hon måste få sätta mål, bestämma vad hon behöver för att nå målet och i vilken ordning ni ska jobba på saken, så att ni inte börjar med något som är för svårt.

Om ni ska "träna" henne så kommer det inte att fungera, då blir hon bara mer osäker, det är därför hon får panik när du pratar om det.

lågaffektivt bemötande

INNEHÅLL