Har "förlåtit" min Bipolära fru, men nu misstänker jag att hon är otrogen igen..

Säger då de..lita aldrig på bipolära..

Bipolaritet liksom adhd och en del annat är en sk 'spektrumdiagnos'. Du kan ju vara mer eller mindre fucked up, sas. Min åsikt är att folk ofta använder sina sk diagnoser för att vederlägga och ursäkta sitt dåliga beteende. Hon verkar ju mest vara ett rövhål helt enkelt. Såna har funnits i alla tider och det lär nog inte hjälpa med världens alla mediciner. Skaffa en partner med lite mer respekt och empati.

Det är bra att du är medveten om att du egentligen borde ha lämnat henne. För en diagnos kan förklara vissa beteenden, men det är ALDRIG en ursäkt!

Det farliga med att diskutera diagnoser och vad de kan leda till i förhållanden, eller försöka "förstå", är att det kan leda till att man stannar längre eller står ut med mer än man annars skulle ha gjort. Inte sällan skyller även partnern sitt dåliga beteende på sin diagnos. Därför kan man ALDRIG BETONA NOG MÅNGA GÅNGER att INGEN ska behöva leva i en relation där de far illa, OAVSETT anledning!

Det är ingen mänsklig rättighet att få vara i en relation. Diagnoser kan man kanske inte hjälpa, men man har fortfarande ansvar för hur man beter sig.

Du ska inte stanna hos en fru som är instabil och bedrar dig. Barnen kommer att klara sig, de mår inte bättre av att pappa mår dåligt eller behandlas illa. Men på sikt kommer de att kunna hantera - och förstå - om ni separerar.

+1 på ditt inlägg!
Gudarna ska veta man kan ursäktas med ouppfostrade ungar eller otrogna partners bara man har en diagnos att skylla på . Skrämmande.

Parterapi? Om han nu är som en tjejkompis så kan hon väl bjuda hem honom så ni får träffas alla 3?

Det ligger faktiskt en del i vad Elin säger, jag är anhörig till familjemedlem som har Biopolär diagnos, tillsammans med bokstavskombination diagnos. Ibland är det svårt att säga vad som är det ena eller andra, eller vad som triggar igång "skoven". Men min upplevelse är att det är en oerhörd egocentrisk diagnos, som inte kan botas med fakta, om dom fått för sig något. Och ja, i perioder även känslo kalla och med obligatoriskt bekräftelse behov. Faktumvis är just det väll ett av kriterierna när man gör undersökning för diganosen. Sen är det naturligtvis olika hur svår diagnosen är och hur påverkande det är på övriga familjen/anhöriga. Men jag skulle säga att har någon den diagnosen är det absolut ett skäl till kontinuerlig samtals kontakt med öppen psyk, för det finns så mycket som är "galet" och dysfunktionellt i den personen. Faktumvis är jag förvånad att du ändå har stått ut så länge, och det säger mer om dig än om henne.

Tyvärr, är min erfarenhet att just det här bekräftelsebehovet verkar aldrig upphöra, men däremot går det att lära sig att hantera det och rikta det mot "rätt" håll, istället för att hålla på som hon gör och små flirtar både hit och dit. Just det där "flirtandet" verkar också vara välldigt vanligt i borderline diagnoser, men det är direkt dödande för en relation givetvis. Det där verkar dom inte förstå själva, och det är jättesvårt att mottivera någon att söka hjälp för att få verktyg att klara sig, när dom själva inte inser ATT det är ett problem. Kanske tom är det så, att dom MÅSTE få gå på "pumpen" för att vakna upp? Även om jag är tveksam till det utifrån vad jag upplever med diagnosen. Dessutom verkar dom ha välldigt svårt att släppa sina X- som ofta/enkelt, ändå på något sätt stannar kvar i bilden som någon slags medberoende, speciellt om man har barn. Så frågan i det perspektivet är vad som är askan och vad som är elden. För även om man nu mentalt "överlever" separationen, som är ett garanterat kaos av sällan skådat mått, dom klarar sig inte själva - det är bara så - och ganska vanligt att det kommer in/ut nya partners som andra byter strumpor, och det drabbar i slutändan barnen som inte får någon stabil situation att leva i med sin mor/far. Och det är ett ständigt kämpande för andra parten, som får ta större delen av bördan och reda upp röror som den egentligen vare sig är upphov till eller ens ansvarig för. Tex skola.

Det är ingen avundsvärd situation du sitter i, måste jag säga. Men samtidigt kan det inte fortsätta som det är nu, för det kommer sluta med att du blir "uppäten" emotionelt och mentalt själv. Kan hon tänka sig familjerådgivning? Har hon idag någon kontakt med öppenpsyk? Även om hon har diagnosen, med medicinering går "kanterna" i diagnosen i vart fall att fila av och maniska perioderna bli något mindre krävande på sin omgivning. Men små flirtandet MÅSTE bort om ni ska överleva. Hon måste förstå och hantera sitt bekräftelsebehov på annat sätt, det bara är så.....

Tack Jesper för ditt svar. Uppskattas väldigt mycket. Varför jag stannar kvar är väl själva fan varför man utsätter sig för det. Men jag älskar väl hon för mycket och har bara min familj.

Hon har tyvärr bara varit på familjerådgivning 2 gånger och då sa hon vad hon skulle göra om hon blev så där konstig igen så att hon ville skiljas...Och han hade då inget svar på det.

Sen psyk har hon bara varit och installerat medicinen typ och där tippar jag på att hon har knappt pratat. För hon pratar sällan om hur hon är och beter sig. Hon har sagt dessutom att om hon säger vad hon verkligen tänker ibland kanske jag lämnar hon...

Och detta små flirtandet är jävligt jobbigt helst när det går över styr och man betyder mindre än sin nye "vän" Och det är bra att veta hur dom kan vara egentligen så det blir mycket lättare att klippa livet ut.

Nu kanske vi kan lösa detta innan det barkar för långt med hennes vän. Men hon är så jävla kall och egoistisk som tror på fullaste allvar att det är ok att ha en sådan relation.

En normal människa förstår ju att det sårar otroligt mycket, och även om man nu inte har sex så kan man ju bli sårad endå. Helt jävla otroligt. Och jag är rädd att när jag tar upp detta och sätter lite press. Ja då är jag inte mycket värd. Hade varit helt annolunda om man vet att hon slutar och får ånger.....

Sen känner jag att barnen kan faktiskt må ännu sämre om hon tar in nya män lite då och då och dom flyttar in helt plötsligt. Och ljuger om hur dom har träffats. Tog nästan 2 år för hennes äldre barn att förlåta hon för hon märkte klart och tydligt hur hon blev mot oss när hon umgicks med sin nye vän...

Och nu när man läser detta rakt upp och ner kan man ju tycka att jag får skylla mig själv. Fast samtigt är det inte mitt fel. Skyddar bara dom jag älskar och vill att inte dom ska såras för mycket av situationen. För det är jag som är vuxen och ska inte bli likadan...

Därimot vill jag ha råd och höra andras historier...

Nä, du har inte 'bara din familj'. Det finns en hel jordgloben att leva på därute med miljarder av möjligheter till sunda relationer. Folk övertänker ofta allt så jävla mycket. Gå på magkänslan! Tråkig jävla partner: leave. Rolig partner: keep. Ingen partner? Ingen katastrof, man får mer tid över till sina barn som säkert uppskattar att de åtminstone har en vettig förälder med sunda värderingar.

Jag skulle nästan avråda från vanliga parterapi. Om terapeuten inte har stor erfarenhet av bipolaritet kan det gå åt skogen rejält.
En manisk/hypoman person är anklagande, håller ifrån sig skuld och är också ofta verbal och övertygande. Det slutar förmodligen med att terapeuten och din fru sitter där och tycker att DU är problemet.

Bipolära människor har över huvud taget väldigt svårt att förbättra sig i vanlig mening. Dom kan tycka att du är djävulen och att du har förstört deras liv och köra det rejset flera dagar tills dom "dippar" och då är du världens finaste. Dom ångrar allt. Problemet med bipolär "ånger" är att den är som bortblåst nästa gång det blåser upp till mani igen. Ingen vettig människa står ut med det - en person som ångrar sig och sedan ångrar att dom ångrat sig. En person som älskar dig ibland.

Mitt ex brukade ha den där fixa idén att alla motarbetade henne och att hon kände sig inlåst. Jag blev alltid lika glad när hon kom till mig och sa hur mycket hon älskade mig, vårt barn och vårat hem. Och jag blev alltid lika knäckt när hon plötsligen vände. Då skulle vi "prata allvar" och hon sågade mig som människa vid fotknölarna. Självklart skulle vi sälja huset också. Och hon skulle säga upp sig från jobbet (och FAN ta mig om jag hade några synpunkter på det - då var det jag som TVINGADE henne att stanna kvar). Varje gång var det exakt samma visa. Och då skulle hon ut med kompisarna och "festa" och jag hade inte att göra med hur, var och när. Det bästa jag gjort i mitt liv var att komma ifrån henne. Aldrig har en större börda fallit från mina axlar på så kort tid.

Det går inte att skylla otroget på en diagnos. Alla människor kan vara otrogna oavsett diagnos eller inte. Du borde skilja dig för dig själv och dina barns skull.