Jag är så ledsen

Ska tillägga att jag inte fått ut den lilla än heller... Det hemska vill ja helst slippa..

Jag vet inte hur man överlever... Jag vet bara att man gör det! KRAM

Låt dig vara ledsen. På något konstigt sätt kommer det kännas bättre igen. Den där panikledsenheten kommer gå över. Hur konstigt det än låter. Så testar man igen och igen och igen. Att ge upp finns inte. Men låt dig vara ledsen. Det låter helt fruktabsvärt det du skriver om. Så sorgligt. Sedan tipsar jag om att skriva här. Här finns många i samma sits. Du är aldrig ensam.

Jag skickar en varm kram till dig. Vi försökte i tre år innan vi fick göra IVF. Allt gick efter skolboken, men jag blev inte gravid. Månaden efter plussade jag till vår stora förvåning spontant. Allt gick jättebra tills jag slutade känna bebisen i v 23. Pojken hade dött i min mage. Chocken och sorgen var fruktansvärt bottenlös, men efter ett par månader började jag ändå fundera hyfsat igen. På något sätt överlever man även om man blir ordentligt tilltuffsad i fjäderdräkten. Tillåt dig sörja och vara ledsen. Plötsligt vänder det och du kommer att vilja kämpa igen. För övrigt så har jag många vänner här på forumet som har haft det kämpigt på många sätt. Alla har fått barn, antingen spontant, via IVF eller genom adoption. De allra flesta får barn till sist även om det tar många år. Jag och min man har varit oskyddade i sammanlagt 10 år. Det har resulterat i två friska flickor, fyra missfall samt ett barn som dog i magen. Det tog lång tid och många tårar, men det gick till sist och det hoppas jag och tror att det kommer att göra för dig också TS.

Ja man gör väl de.. Tack för stödet..

Både jag och min sambo är väldigt öppna och pratar med varandra och de känns så bra.. Men de är som du säger, man ger aldrig upp. Ledsen kommer jag nog aldrig sluta vara men man kommer tillbaka för de.. Är så rädd bara för processen så set ska ut.. Det är ju så hemskt..

Det låter ju väldigt konstigt men man är rätt glad att man inte är ensam, att man kan få stöd och råd från andra som varit i samma sits.. Tack för dina ord!

Oj vad hemskt.. Man får verkligen perspektiv på livet när man läser vad du skriver.. Jag kan inte ens förstå hur ni måste ha mått! Jag beklagar verkligen din förlust.. Jag är väldigt glad att ni iaf har fått 2 friska flickor även om ingen någonsin kan ersätta eran förlorade pojke. Förhoppningsvis är de en dag min tur.. Tack för att du delar med dig av din historia och tack för dina ord..

Jag förstår att du är både ledsen och arg men dina vänner är inte skyldiga till det. De försöker bara hjälpa så gott de kan. Att de är dåliga på det och misslyckas är inte ett giltigt skäl att vända din ilska mot dem.

För oss tog det 8 år och två tidiga MF innan vi fick vårt första barn genom IVF. Förstår fullständigt hur det känns, det hanns med många tårar innan vi fick vår efterlängtade dotter.
Hur man överlever?
Man tillåter sig själv att bryta ihop totalt, ligga ihopkrupen till en boll och gråter så ögonen värker. När man gjort det kliver man upp och fortsätter att kämpa och hoppas!
Håller med Tino om att hitta vänner här på FL som går igenom samma sak som dig. De förstår och kan stötta på ett sätt som andra som slipper kämpa inte kan.
Önskar er lycka till!