Frågan vänder sig till er som i flera år (uppåt minst 4-5-årsåldern) suttit med era barn tills de somnat:
när och hur har de börjat somna ensamma?
Vem initierade förändringen och varför?
Hur fungerade det?
Vår son är 6,5 år och vi har alltid suttit bredvid. Vi vill fasa ut detta nu för vi tycker att läggningarna blir så långdragna, vi orkar inte sitta där så länge och tycker att han, precis som storasyster, kan läsa själv i en bok en liten stund och sen sova, vi tänker att vi kan sitta i soffan utanför ett tag.
Så här års tar det alltid längre tid också och han ska fixa med en det ena och än det andra, "jag ska bara".
Men hur motiverar man det för honom? Han tycker ju inte att det här är en bra förändring?
Det är just det där, ska man skylla på tillfälliga ärenden, eller säga att det är för hans skull, eller säga att vi vill göra annat? Vill ju inte skylla på honom liksom.
Vi testade igår. Då satt jag utanför och läste en jobbgrej.