Jag och sambon lyckades en andra gång bli gravida på 2a försöket, men drabbades dessvärre av missfall i mitten av augusti runt vecka 9. Nu hoppas vi bli gravida igen så snart som möjligt då vi önskar syskon hyfsat tätt. Har en son född januari -16.
Fler som är i samma sits och vill dela tankar? 
Det är tuff att vänta in kroppen och samtidigt bli så påmind om sin förlust!
Idag ser jag ett ljus då jag har slutar blöda och har faktiskt beställt ägglossningstest men velar fortfarande om vi ska försöka direkt eller inte.Tänker oxå som du om det bara handlar om att datera ev ny graviditet så borde man ju våga försöka och isåfall be om ett VUL.
Har ni testat negativt på gravtest efter missfallet? Jag var och tog mitt andra blodprov idag och hoppas att gravidhormonerna har sänkt sig.
Lycka till ni alla tappra <3
Nä det där med äl-test är ju inte alltid bra är ju olika från person till person. Själv vet jag oftast när jag har äl men blir lugnad av äl-testen så jag slipper överanslysera kroppen vilket jag kan känna är stressande. :)
Hmm blir så fundersam nu känner molande värk över äggstockarna började igår kväll exakt så som jag brukar ha någon dag innan äl-testen visar positivt. Tog ett äl-test som nästan är lika starkt som kontrollsträcket så nu undrar jag om äl är på g även fast de bara är 7 dagar sedan mitt missfall började eller om äl-testen reagerar på gravidhormonet fastän jag fick negativt på gravtestet redan blödningsdag 2? Vill ju inte missa äl ju ;)
Hmm blir så fundersam nu känner molande värk över äggstockarna började igår kväll exakt så som jag brukar ha någon dag innan äl-testen visar positivt. Tog ett äl-test som nästan är lika starkt som kontrollsträcket så nu undrar jag om äl är på g även fast de bara är 7 dagar sedan mitt missfall började eller om äl-testen reagerar på gravidhormonet fastän jag fick negativt på gravtestet redan blödningsdag 2? Vill ju inte missa äl ju ;)
hej alla.. på fredag har dett gått två veckor sen jag började blöda.. förra veckan var väl värst. Har knappt ätit något sen missfallet och allt jag äter smakar typ mögel.. Är inte sugen på någon mat och får tvinga mig själv att äta för att inte svimma. Hade också tänkt att vi försöker direkt för jag blir verkligen galen snart av att haft en bebis i mars till att man inte vet när man blir gravid. Så jävla orättvist allting. Så som jag mår så vet jag inte om kroppen klarar av en graviditet nu.. eller.. och är verkligen sönder inombords livmodern o allt de. Så det är inte i närheten av läkt, men det kanske går fort.. När jag fick missfallet tänkte jag att jag skulle börja ta de lugnare även om inte kanske det orsakades av stress, men för min egen skull bara ta det lugnare. Nu stressar jag ändå ihjäl mig... allting känns verkligen piss. Min sambo mår bättre och säger att vi visst kommer att få barn, men vem vet om det ens blir så. Har flera i min närhet nu som ska ha barn och har stora magar och allt och en nära vän ska ha tvillingar. Min sambos syster sitt fjärde barn och hans brors fru sitt andra..
Väntade i 2 år på att min sambo var redo för barn. Sen gick han äntligen med på det och så får jag missfall i vecka 11 fast fostret hade dött i v .6
Vi hade planera så mycket redan.. känner mig så jävla deppig.. förlåt för mitt inlägg.. inte så peppande för er andra när jag bara skriver tråkigheter..
vi får alla följas åt och hoppas innerligt att vi snart får barn och får vara glada och lyckliga.
hej alla.. på fredag har dett gått två veckor sen jag började blöda.. förra veckan var väl värst. Har knappt ätit något sen missfallet och allt jag äter smakar typ mögel.. Är inte sugen på någon mat och får tvinga mig själv att äta för att inte svimma. Hade också tänkt att vi försöker direkt för jag blir verkligen galen snart av att haft en bebis i mars till att man inte vet när man blir gravid. Så jävla orättvist allting. Så som jag mår så vet jag inte om kroppen klarar av en graviditet nu.. eller.. och är verkligen sönder inombords livmodern o allt de. Så det är inte i närheten av läkt, men det kanske går fort.. När jag fick missfallet tänkte jag att jag skulle börja ta de lugnare även om inte kanske det orsakades av stress, men för min egen skull bara ta det lugnare. Nu stressar jag ändå ihjäl mig... allting känns verkligen piss. Min sambo mår bättre och säger att vi visst kommer att få barn, men vem vet om det ens blir så. Har flera i min närhet nu som ska ha barn och har stora magar och allt och en nära vän ska ha tvillingar. Min sambos syster sitt fjärde barn och hans brors fru sitt andra..
Väntade i 2 år på att min sambo var redo för barn. Sen gick han äntligen med på det och så får jag missfall i vecka 11 fast fostret hade dött i v .6
Vi hade planera så mycket redan.. känner mig så jävla deppig.. förlåt för mitt inlägg.. inte så peppande för er andra när jag bara skriver tråkigheter..
vi får alla följas åt och hoppas innerligt att vi snart får barn och får vara glada och lyckliga.
Va på cellprovtagning idag så självklart nojjar man sig om huruvida det kan påverka om man skulle ha lyckats bli gravid nu direkt (hoppas kan man ju iaf!!), men ska inte alls påverka då dem. Barnmorskan där tyckte med jag skulle ta ett gravtest om en vecka eller så om jag inte fått mens än. Jag som hade tänkt vänta.. Blir velig men de vill väll att man ska ha koll på det så snart som möjligt om man är gravid. Jag hade snarare tänkt vänta några veckor och isf hoppas på vul för att fastställa hur långt man skulle va gången (hoppas ju såklart man blir gravid snarast men vet ju att det inte är något att ta för givet...). Men tänker ändå så för att hålla modet uppe
hej alla.. på fredag har dett gått två veckor sen jag började blöda.. förra veckan var väl värst. Har knappt ätit något sen missfallet och allt jag äter smakar typ mögel.. Är inte sugen på någon mat och får tvinga mig själv att äta för att inte svimma. Hade också tänkt att vi försöker direkt för jag blir verkligen galen snart av att haft en bebis i mars till att man inte vet när man blir gravid. Så jävla orättvist allting. Så som jag mår så vet jag inte om kroppen klarar av en graviditet nu.. eller.. och är verkligen sönder inombords livmodern o allt de. Så det är inte i närheten av läkt, men det kanske går fort.. När jag fick missfallet tänkte jag att jag skulle börja ta de lugnare även om inte kanske det orsakades av stress, men för min egen skull bara ta det lugnare. Nu stressar jag ändå ihjäl mig... allting känns verkligen piss. Min sambo mår bättre och säger att vi visst kommer att få barn, men vem vet om det ens blir så. Har flera i min närhet nu som ska ha barn och har stora magar och allt och en nära vän ska ha tvillingar. Min sambos syster sitt fjärde barn och hans brors fru sitt andra..
Väntade i 2 år på att min sambo var redo för barn. Sen gick han äntligen med på det och så får jag missfall i vecka 11 fast fostret hade dött i v .6
Vi hade planera så mycket redan.. känner mig så jävla deppig.. förlåt för mitt inlägg.. inte så peppande för er andra när jag bara skriver tråkigheter..
vi får alla följas åt och hoppas innerligt att vi snart får barn och får vara glada och lyckliga.
Kunde va jag som Skrev de där om cellprov! Hade förändringar och va inne igår, hade missfall för drygt två vedkor sen och äl i fredags så man har ju en gnutta hopp även om det antagligen är kört denna månaden! Men visst nojjar man för att de påverkar även om dom säger att de inte gör de?? Varför tyckte hon du skulle ta test? Har du testat negativt efter missfall?