Hur gör man för att inte oroa sig?

Hallå alla.

Jag har äntligen plussat igen efter missfall bakom mig och vill så gärna vara glad och faktiskt anta att den lilla vill stanna här med oss och komma Ut när den ska i början av juni men jag kan inte låta bli att läsa om missfall konstant och ha det i bakhuvudet?

Tänk om den slutar växa?

Tänk om hjärtat inte kommer igång?

Tänk om allt avstannar och sen går man lyckligt ovetande med ett dött foster inom sig innan det behagar att komma ut?

Tänk om första ultraljudet kommer sluta i en katastrof?

Hur ska man slappna av och glädja sig att just nu iaf så är man gravid, hur ska man glädja sig för att man har sina gravidsymptom (nu är det visserligen bara mina tuttar som vill trilla av)?!

Hur ska man försöka blicka framåt utan rädsla för att åter igen förlora livet man kämpat för?

Jag försöker slå ifrån mig att jag är gravid helt och hållet men det är ju svårt för folsyran ska tas dagligen ändå, jag får inte äta exakt vad jag vill och vinet kan jag fetglömma.

Dom gångerna jag fått missfall har jag haft blödningar till och från hela graviditeten och smärtor samt molvärk konstant fram tills missfallet. Hade då känt att nåt inte stämde.

Nu känner jag ingenting liknande, nada och mår hur bra som helst, att jag plussade var bara rena slumpen dessutom är jag längre gången denna gången än dom andra.

Helst vill jag springa på UL dagligen så att man ser att allt går framåt som det ska, så att jag åtminstone kan känna någon form av kontroll över situationen.

Men idag har jag så vansinnigt ont i ryggen och grymt mkt flytningar (vanliga) och jag är livrädd och tänker -" jaha here We go again, nu börjas det." Trots att jag vet att "molvärk" inte behöver sitta framtill utan kan gått och väl kännas i ryggen.

Jag kan inte låta bli att känna ett sting av avundsjuka på alla runtomkring mig som blir gravida hur lätt som helst och har aldrig fått genomlida missfall och kan inte förstå rädslan jag känner. Från sekunden dom plussar så lever dom in sig i sin graviditet och antar iskallt att nu utökar vi syskon skaran med 5 till 6 fastän dom precis har plussat.

Jag önskar dom såklart inget ont och är glad att det alltid går så bra men avundsjuk är jag allt ändå.

Jag kan väl inte vara den ända som känner så?

Hur gör ni för att hålla er positiva, hur tog ni er förbi detta psykiska hinder?

Tyvärr så har jag inga tröstande ord att säga, och inga tips att dela med mig av förutom VUL, VUL och VUL.

Jag har ett MA i v 12 och ett MF i v 9 bakom mig. Så jag vet hur det är att oroa sig. För mig hjälpte det att jag helt enkelt ställde in mig på att det inte skulle gå vägen, att jag tänkte att jag kommer inte ens tänkte på framtiden, planera eller fundera på namn förrän efter UL i v 14 . Även fast jag hade gjort VUL i v 9 och v 10 så kunde jag ändå inte slappna av förrän v 13+5 då vi fick se ett foster i rätt storlek och med flöden hit och dit som det skall. Slappnade av någon vecka, men nu ( v 16) är jag istället orolig för att jag tycker att jag borde känna mer av liten i magen vid det här laget..

Så nu har jag satt RUL om 14 dgr som punkt då jag faktiskt måste sluta tro att detta kommer att sluta i missfall.

Så tyvärr.. jag rekommenderar dig att boka in roliga saker och se till att du är sysselsatt så att du har annat att tänka på