Jaha, då blir det IVF. Hjälp mig med mina frågor, vad händer nu??
Jag kom ihåg känslan när vi fick beskedet. Tiden stannade lite just där. Ett liv utan barn? Nej, finns inte på kartan.
Nu är det länge sedan och möjligheterna kring IVF har antagligen ökat nu.
För vår del blev det icsi, hjälp vid manlig infertilitet.
Min mans brorson och hans fru står just nu i kö för kvinnlig infertilitet.
De kommer att stå i landstingets kö men har berättat att de även sökt privat och då betalar allt själva. Där är väntetiden endast nån månad. Landstingets kö är lång...
Beklagar ert besked men se det inte som en dom. Se det som en kamp som ni ska kämpa er igenom. Det är tufft vissa dagar. Man blir lite tilltufsad. Men res er tillsammans och ta det gemensamt. Passa på att leva under tiden så ni inte tappar bort er som par.
Min tanke om jag vore i din situation är att jag hade kollat upp kötiden och noga tagit reda på vad mitt behov är för att kunna få till en graviditet. Sökt mig utomlands om det behövts. Betalat privat och gjort allt i min makt. Adoption kanske? (Är ni gifta inom Svenska kyrkan?)
Lycka till!