Vita_tassar skrev 2018-03-29 17:39:48 följande:
Jag var hos barnmorskan i veckan och tänkte och sa att jag mådde bra, men...jag vet inte riktigt? Jag är gråter mycket. Men jag är väldigt känslig också när jag inte är gravid. Min sambo är en dålig tröstare, vilket jag lärt mig leva med, men han blir arg för han tycker att man inte kan gråta för vad som helst, att man kan kontrollera sina känslor och att man inte får vara ledsen över saker som man inte orkar lösa själv.
Jag har bara en nära vän (som bor 50 mil bort) och nästan ingen kontakt med min familj. Jag känner mig väldigt ensam när jag är ledsen eftersom min sambo inte kan hantera det/ förstår mig/ tillåter mig att vara det.
Jag har haft problem med ångest och depressioner förut, men bara sökt hjälp bär det har känts konstant hopplöst. Nu, och annars egentligen, kan jag vara jättejätteledsen över småsaker eller ligga vaken en natt och gråta, men det kan vara okej nästa dag igen, så jag lägger inte så mycket vikt vid det. Det bara blev som att jag ifrågasatte själv om jag mådde bra när nu barnmorskan frågar om relationer och om jag verkligen inte vill ha en samtalskontakt (på grund av tidigare depressioner, inte för att jag säger att jag mår dåligt nu) Jag har alltid känt mig ensam, men tänkt att jag får väl leva med det då. Det har ändå aldrig varit direkt bättre än såhär. Eller vad tror ni, gud jag blir galen, jag vet inte hur det ska kännas att vara en vanlig människa, jag kanske är det?
Vet inte om jag faktiskt borde ha en samtalskontakt istället för att vräka ur mig här, men förra gången jag hade en blev mitt mående mycket sämre av att prata om det, så jag är lite rädd för att grotta ner mig så...Fungerar bättre när jag låtsas vara käck och vanlig.
Åh, din sambo låter som mitt ex på den punkten. Jag är också väldigt känslig och för mig var det jättejobbigt att leva med någon som inte tyckte att mina känslor betydde nåt eftersom jag grät relativt ofta :/
Jag tycker att du ska vara öppen med din BM om hur du mår, det är varken bra för dig eller för fostret att du mår så dåligt. Vem vet, kanske räcker det att prata med BM?
Jag tycker det låter jättejobbigt att låtsas vara käck och vanlig om man inte är det. Att gräva ner sina känslor kan funka ett tag men alla har vi en gräns där det helt enkelt svämmar över. Jag tror nog ändå att en samtalskontakt kan vara bra, bara du förklarar vad du har för erfarenhet av det och att du är rädd att hamna där igen. Min psykolog frågar typ varje gång ifall jag tycker att våra samtal känns bra och ger mig nåt, det känns skönt att hon är så lyhörd.
