IVF våren 2018

Hej, kanske kan hänga med er

Vi står i en skitsituation just nu, försökt aktivt ett år, jag har inte haft ordentlig äl/mens på drygt tre år, gått hos olika läkare hela tiden och ätit primolut eller provera för mens. Nu fyra gånger letrozol, sist trippel dos men ingen äl.. vi hade första besök för utredning som kändes så hoppfullt, jag fick lämna massa blodprov och sambon spermaprov. Skulle få tid för spolning och sen remiss till ivf. Var tillbaka en vecka efter besöket för ett sista vul och se så letrozolen ändå inte funkat... då får jag veta att vi inte kommer få någon remiss och jag ingen spolning, jag väger ett kilo för lite för ivf - de har krav på BMI 19. Nu ska vi inte stimulera alls, utan jag ska upp ett kilo, helst två, och så kan vi diskutera ev spolning och remiss till ivf i vår, och då går det så snabbt så - vi kan få ivf till augusti september. Jah grät såklart floder och förstod inte hur det här kunde vara SÅ viktigt eftersom ingen nämnt det förr?! Så många år, om de nu verkligen tror att två kilo ger mig mens och äl - varför har jag ätit så mycket hormoner i alla år?! Och om de inte tror det kommer hjälpa, då är det väl bara att skicka remissen så får jag se till att gå upp det där kilot?

Nu står jag helt utan hjälp igen, ska ringa när jag gått upp till BMI 19, vilket plötsligt blivit helt omöjligt trots att jag äter som en stor karl... katastrof i mitt liv lagom till jul

Sambon ska ringa imorgon och få sina provsvar, och försöka få till ett möte ändå. Vi måste ju i alla fall få en tidsplan!

Det stämmer nog, var med i tråd om letrozol och om ivf, nu passade jag plötsligt inte in i någon av dem. Försöker verkligen gå upp, men vågen pekar snarast nedåt. Så knäppt eftersom det kanske oftast är det man vill, och nu när man vill att den ska upp så går den bara ner, hur mätt och svullen man känner sig.

Beroende på vad samtalet ger nu när sambon ska prata med läkaren så ska jag begära dietist och kurator. Det är bara för mycket för mig att hantera att dels inte kunna bli gravid och sen bli nekad hjälp och känna att allt hamnar som en stor skuld på mig, även fast man säger att så inte är fallet... samtidigt att jag måste upp ett kilo, och det ska hjälpa?! Som om man inte pendlar något kilo upp och ner hela tiden ändå..

Ingen annan med lågt BMI i tråden?

Ja men så är det verkligen. Och ett kilo som stoppar hela processen, det kan man gå upp bara på en brakmiddag. Det känns som det skulle ligga mer bakom just med vikten, de måste ju tro att jag är jättesjuk? Men istället säger dem att minsta vikt upp för mig eller ner för någon som är överviktig, kan göra skillnad. Men då menar jag att då skulle jag inte haft de här problemen när jag vägt något kilo mer, jag har ju ändå pendlat lite upp och ner under de här åren sedan jag slutade med piller.

Man beskyller sig själv för att partnern inte får bli pappa, för att han ska stå ut med en ledsen sambo osv osv. Om de inte startar igång något nu trots allt, då kommer jag boka tid med kurator. Om inte annat för att avlasta min sambo som ska lyssna på alla tankar annars.

Hur orkar man alla motgångar? Hur gör ni?

Ja precis, det tror jag också. Det är svårt bara, tex på jobbet där endast en vet lite grann vad jag går igenom och där jag ju faktiskt inte vill att alla ska veta. Men det pendlar också från dag till dag. Men ibland är varje dag utan mens en påminnelse om att kroppen inte funkar , och då blir det ju tungt. Då räcker det med något litet mer som dyker upp eller som man blir ledsen över, så känns allt botten och hopplöst.

Men man måste acceptera att man mår dåligt. Försöker vara positiv, men har tappat den förmågan ganska mycket i år tycker jag. Ett positivt 2018 kanske?

Väntan är värst, det är i väntan som man blir ledsen tycker jag. Men att ha ett nästa mål eller steg hjälper ändå tycker jag. Ett datum att hänga upp mig på, tre dagar till, sedan... därför är mens och de bitarna jobbigast, som man inte vet om och när de behagar komma, det är bara ett mörker av väntan.

Gissar att det är en erfarenhet vi ska ha nytta av någon gång i livet ändå. När andra är otåliga klarar vi väntan bättre? Heja oss som väntar!

Oh Gud, sprutorna har jag inte ens tänkt på... :-O modiga ni är! Jag gissar att man gör det för att man måste, men jag har sprutfobi och nålskräck redan som det är, och nu ska man ta det själv? Undrar om man kan få sambon att ge sprutan....

Så ledsen idag, fortfarande varken äl eller mens, letrozol gav inget och nu får jag inga piller ta alls, så jag går och väntar på inget alls... hela julen. Man blir ju ledsen varje gång man går på toa mer eller mindre, eller varje gång man får lite ont i magen. Allt är en påminnelse om att kroppen inte fungerar. Om jag i alla fall hade ett möte inbokat, eller en tid när jag får gå på ny behandling, något att greppa efter som ett nästa steg att hoppas på...

Har i alla fall gått upp i vikt, vilket mest gjort mig ledsen också, för jag känner mig svullen och uppblåst... och folk tittar ju när man äter som ett djur och går runt med svullen mage. Då är det rätt svårt att känna pepp och att orka lite till, man blir mest ledsen för att man ser gravid ut, folk tror att man är det eftersom man äter så konstigt och ser så ut, och så är det så himla långt ifrån..

Hur hanterar ni ledsna dagar på jobbet? Det tycket jag är svårt, och slutar oftast med att sambon får ta allt när man kommer hem..! Hur gör ni?

Sambon fick sitt svar idag i alla fall, så bra ut. Otroligt lättad att vi inte står inför det problemet också. Men vet inte riktigt vad jag ska göra nu. Vi ska få en tid nästa år, men den tiden ger mig ju ingenting. Ingen spolning, ingen remiss och ingen stimulering. Utan ända tills dess ska kag gå i ovisshet. Känns tufft över jul tycker jag.

Har alla ni andra remissen klar, eller är det någon mer som väntar även på den? Vad verkar vara den allmäna väntetiden när väl remissen kommer?

Ivf känns ju som mitt ända hopp, men jag får ingen äl ens med stimulering, så hur ska ivf kunna funka? Kan man få ut ägg ändå, eller ta donerade ägg? men Hur stimulerar man i så fall slemhinnan? För det känns ju som de borde stimulera den på mig redan nu? Om ett ägg väl släpper har den ju inget att fästa i annars?

Ska fråga kring det, om man kan testa letrozol och något för slemhinnan. Har ägg, men släpper inget och får ingen slemhinna. Det är som att kroppen tagit semester bara. I fyra år. Har väl antagligen haft någon äl , en gång trodde jag att jah var gravid - antagligen bara en äl jag fick och kände inte igen symptomen.. får små små blödningar av provera/primolut, aldrig några ordentliga blödningar, vilket jag förstått betyder att man haft en tjock hinna liksom, mycket att blöda ut.

Men sambon är kry, vilken lycka! Försöker hitta mig själv i spillrorna av en ledsen dag. Vill hitta den positiva tjej jag var, hon har försvunnit någonstans här i allt elände. Måste försöka ändra mindset, för annars orkar jag nog inte med..

Jag kom liksom aldrig så långt, inte ens med trippel dos fick jag en äggblåsa över 11mm.. och ingen slemhinna. Så inget blodprov, för jag får inte ens en misstänkt äl, det blir bara noll och ingen mens, så piller för den... Så min frustration nu är väl lite att jag inte vet vad jag kan vänta, vad som finns för hjälp och när. Men jag har fått telefontid på torsdag och ska fråga lite mer då. Sen har kag tagit reda på numret till hjälplinjen så man kan få prata av sig nästa gång man blir sådär otroligt ledsen. Jag tror framför allt min sambo behöver avlastning, det blir tungt för honom att bara stå brevid och inget kunna göra.

Förstår dig precis, hela kontoret är på smällen och luncherna handlar om hur snabbt det gått eller hur oplanerat det var.

Och där sitter man och vill helst av allt börja gråta, men istället ska man gratulera ytterligare en... suck!

Så är det helt klart! Msn är bara en blöt fläck, och där står han och ska försöka stötta, samtidigt som det ju är tufft för honom med. Och så kommer någon klantskalle med sina ?tänk inte på det? ? ligg varannan dag, det funkade för oss? och man känner bara att du fattar ju absolut ingenting! Om det vore så enkelt. Först ska jag ha ägglossning, sen kan vi prata vilken dag vi ska ligga..

Bor i Stockholm, du?

Skönt att det funkade med sprutor! Jag hoppas och inte hoppas att jag kan få testa... så otroligt spruträdd...! Men det är värt allt om man får det att funka!

Jag har haft kanske en äl sedan jag började med stimuleringarna, nu när jag ändå vet ungefär vad för tecken jag letar efter så tror jag att jag haft två äl senaste fyra åren - båda gångerna har jag trott jag varit gravid. Alla andra månader har jag behövt tabletter för att få blödning, hade jag haft äl hade jag ju blivit gravid eller fått mens. Känns lite tröstlöst men jag försöker hitta en positiv attityd igen. Gräver djupt....!