Hoppar in här. Oförklarligt barnlösa, gjorde utredning i januari men fick vänta med fortsatt hjälp tills jag fyllt 25, vilket jag nu gjort. Idag ringde vår läkare & berättade att remissen skickas till RMC Linköping. Så vi förväntas ha vårt första besök januari/februari någon gång. Någon mer i närheten av Linköping som ?tillhör? den kliniken?
Så ni får hjälp med ivf efter ett års försök?
Här kör vi igång slutet av januari 2018 pga mens på "fel dagar".
Hoppas på innan 2018 är slut kunna säga äntligen var det vår tur!
Lite funderingar någon kanske har svar på.
Hur lång tid brukar det ta för kliniken att få remissen?
Om man vill kolla läget angående remissen, ringer man kvinnokliniken som skickade den eller fertilitetskliniken?
Jag hörde av mig till min IVF kliniken efter jag fått info att kvinnokliniken skickat remissen för att kolla läget. För IVF kliniken att få remissen tror jag går fort men sen har man en väntetid inom tre månader. Bor ni nära kliniken kan du alltid säga att ni komma in fort om det skulle uppstå några avbokningar.
Vi hade tur som inte behövde vänta så länge sen remissen skickades. Bara drygt 1,5 vecka tills vi fick komma in. Men sen har jag hört att det också beror på hit länge man har försökt i turordningen. Annars får ni som sagt en tid inom de där tre månaderna.
Hej, kanske kan hänga med er
Vi står i en skitsituation just nu, försökt aktivt ett år, jag har inte haft ordentlig äl/mens på drygt tre år, gått hos olika läkare hela tiden och ätit primolut eller provera för mens. Nu fyra gånger letrozol, sist trippel dos men ingen äl.. vi hade första besök för utredning som kändes så hoppfullt, jag fick lämna massa blodprov och sambon spermaprov. Skulle få tid för spolning och sen remiss till ivf. Var tillbaka en vecka efter besöket för ett sista vul och se så letrozolen ändå inte funkat... då får jag veta att vi inte kommer få någon remiss och jag ingen spolning, jag väger ett kilo för lite för ivf - de har krav på BMI 19. Nu ska vi inte stimulera alls, utan jag ska upp ett kilo, helst två, och så kan vi diskutera ev spolning och remiss till ivf i vår, och då går det så snabbt så - vi kan få ivf till augusti september. Jah grät såklart floder och förstod inte hur det här kunde vara SÅ viktigt eftersom ingen nämnt det förr?! Så många år, om de nu verkligen tror att två kilo ger mig mens och äl - varför har jag ätit så mycket hormoner i alla år?! Och om de inte tror det kommer hjälpa, då är det väl bara att skicka remissen så får jag se till att gå upp det där kilot?
Nu står jag helt utan hjälp igen, ska ringa när jag gått upp till BMI 19, vilket plötsligt blivit helt omöjligt trots att jag äter som en stor karl... katastrof i mitt liv lagom till jul
Sambon ska ringa imorgon och få sina provsvar, och försöka få till ett möte ändå. Vi måste ju i alla fall få en tidsplan!
Det stämmer nog, var med i tråd om letrozol och om ivf, nu passade jag plötsligt inte in i någon av dem. Försöker verkligen gå upp, men vågen pekar snarast nedåt. Så knäppt eftersom det kanske oftast är det man vill, och nu när man vill att den ska upp så går den bara ner, hur mätt och svullen man känner sig.
Beroende på vad samtalet ger nu när sambon ska prata med läkaren så ska jag begära dietist och kurator. Det är bara för mycket för mig att hantera att dels inte kunna bli gravid och sen bli nekad hjälp och känna att allt hamnar som en stor skuld på mig, även fast man säger att så inte är fallet... samtidigt att jag måste upp ett kilo, och det ska hjälpa?! Som om man inte pendlar något kilo upp och ner hela tiden ändå..
Ingen annan med lågt BMI i tråden?
Ja men så är det verkligen. Och ett kilo som stoppar hela processen, det kan man gå upp bara på en brakmiddag. Det känns som det skulle ligga mer bakom just med vikten, de måste ju tro att jag är jättesjuk? Men istället säger dem att minsta vikt upp för mig eller ner för någon som är överviktig, kan göra skillnad. Men då menar jag att då skulle jag inte haft de här problemen när jag vägt något kilo mer, jag har ju ändå pendlat lite upp och ner under de här åren sedan jag slutade med piller.
Man beskyller sig själv för att partnern inte får bli pappa, för att han ska stå ut med en ledsen sambo osv osv. Om de inte startar igång något nu trots allt, då kommer jag boka tid med kurator. Om inte annat för att avlasta min sambo som ska lyssna på alla tankar annars.
Hur orkar man alla motgångar? Hur gör ni?
Jag vet inte hur det är för er andra, men för mig är väntan värst. Vänta på att remiss ska skickas in, vänta på första möte på ivf-klinik, vänta på mens, vänta på svar att få börja behandling, vänta, vänta.
Jag är spruträdd, men jag vande mig fort, att ta sprutorna var ändå ngt att göra, ngt som hände. Tog Gonal-f och fyrmadel vid vårt första försök. Äggplock gick bra, vänta på hur det gick med befruktning var jobbigt, återföring var enkel fysiskt. Sen följde väntan igen och sen sorgen när första försöket misslyckades.
Vi grät, grät lite mer, sörjde och gick vidare och nu väntar vi igen. Väntar på januari då vi gör försök 2 med ny spruta-Menopur. Är taggad, men väntan känns olidlig.
Hur gör ni för att hantera allt väntande?