Hej!
Hoppar in här :)
Ska påbörja vårat andra ivf försök i januari efter avbruten behandling i december pga spontan ägglossning och ett misslyckat försök i september. Vi har även MA i bagaget från februari.
Tiden går sååå sakta, värsta tortyren man varit med om :(
Stressad över ålder och att man faktiskt har bara 3 försök. Fick inga till frysen efter första ivf.
Hoppas på ett bättre år 2018
Hej.
Mår och har mått så fruktansvärd dåligt nästan hela förra året känns det som pga MA och misslyckade ivf och har nu i längre period haft jätte svårt att hitta glädjen i nånting eller tänka positivt även om vill och försöker anstränga mig :( detta påverkar ju även förhållandet nu.
Frågan är vad kan man göra? Kan man börja tex. äta antidepressiva under pågående ivf eller måste man lägga alllting på hyllan tills mår bättre? Grejen är också att har ont om tid eftersom är äldre och får panik bara av tanken att måste pausa.
Vad gör man? Känner skam också pga att mår så dåligt och kan inte rycka upp mig själv :(
Nummer ett - känn absolut ingen skam över att du mår dåligt! Att gå igenom IVF kan vara oerhört påfrestande och all väntan och IVF som inte lyckas är jävligt tungt. Att du sen även gått igenom MA, det är inte konstigt att du mår dåligt.
Sen tycker jag att du direkt ska vända dig till din vårdcentral och till din IVF-klinik, det finns ju absolut samtalsstöd och kanske även antidepressiva du kan ta under behandling.
Har pratat massor med min sambo och pratar nu extra mkt igen inför nästa försök om hur både hormonerna jag tar och själva processen kan påverka och tära på mig. Han kan ju inte helt och hållet förstå vad jag går igenom och kan ha lite svårt att hantera om mitt humör svänger för mkt. Men genom att prata, prata, prata funkar det nu mkt bättre :) Vi pratar bl.a. mkt om hur den här processen påverkar vårt förhållande, vi har lagt till extra dejt-kvällar, gjort lista med mysiga filmer att se när det känns jobbigt, osv.. En sak som hjälper mig är också att han alltid är med på precis alla delar i processen och om jag behöver vara hemma en dag från jobbet supportar han det helt och hållet eller så stannar han hemma med mig. Kan förstå ?ålderspaniken?, vi är 35 och 34 år gamla och känns som att det här året bara ?försvann?.
Hoppas att du kan få känna lite hopp och positivitet snart igen och att 2018 blir ett riktigt bra år!
Jag tycker att LilV har skrivit ett jättefint svar ovan och instämmer helt i det.
Det vi går igenom är för många oerhört påfrestande och det är svårt att förstå för någon som inte är eller har varit där själv. Partnern är nära och ofta högst delaktig. Skillnaden är att allt ska ske med och i ens egen kropp. Ditt mående är en helt normal reaktion på de påfrestningar som du och din kropp utsätts för.
Jag tycket att ni ska se till att få samtalsstöd så fort som möjligt för er båda. Jag tänker även att man på något vis behöver hitta något som gör att resan blir värd målet.
Ja, det är ju en väldigt stor skillnad, mellan vad partnern och man själv utsätts för.
Det är bara du som kan bestämma vad som är rätt för dig gällande hur mycket du ska berätta för andra om ditt mående. Jag önskar själv att jag/vi hade sökt hjälp i tid när jag mådde som sämst. Vad är det du är rädd för?
Förstår din oro samtidigt som jag tänker att man ska orka med en graviditet och allt vad den kan innebära också. Hur blir det om du helt kör slut på ditt psyke? Tänker att det viktigaste är att ta hand om sig själv så bra som möjligt. Om du är så dålig redan nu att du tänker att du kan behöva mediciner och att läkare kan avråda dig från att fortsätta hur ska du då orka hålla ihop?
Jag menar inte att vara hård eller okänslig, ifall det ter sig så i text, jag vill bara uppmana dig att vara rädd om dig själv.
[quote=78346190][quote-nick]LilV skrev 2018-01-07 20:29:36 följande:[/quote-nick]Jag kan inte veta vad du behöver, men av egen erfarenhet vet jag vilken skillnad det kan göra att gå och prata med ngn. Mådde riktigt dåligt för ett par år sen och kunde inte ta mig ur det och tyckte inte att jag hade rätt till mina känslor. Påverkade mitt förhållande ngt otroligt och det var till slut min sambo som föreslog terapi. Gick till en samtalsterapeut och redan efter första mötet kände jag att det lättade. Det var också skönt att det var ngn professionell och ngn som inte alls kände mig, det gjorde att jag kunde vara helt ärlig.
Men jag förstår helt och hållet rädslan att man skulle vara tvungen att ta en paus, blir 36 i år och vill heller inte skjuta upp ngt. Kanske kan du ta kontakt med ngt samtalsstöd som ej är kopplat till varken din vc eller IVF
Va skönt att din sambo kände att han kunde steppa in och hjälpa dig att söka hjälp :)
Jag får göra så helt enkelt att börjar försiktigt med att prata med min gyn i morgon och få se vad händer.
Vill inte pausa, inte nu. Ska påbörja om ca.en vecka med sprutor så försöker tänka att jag kan stå ut kanske en omgång till, blir det inget så då går direkt till läkaren och skjuter upp det sista försöker till hösten... och att få komma och prata får bli mitt första steg.
Sorry alla hoppas inte dödat trådens spirit nu :) kram
Tänker att just detta är en viktig anledning till att sådana här trådar är så bra. Tiinuli, du är ju inte ensam om detta och bara att du ställer frågan gör att fler kanske vågar prata om hur detta påverkar dem. Det är ju just här vi ska kunna dela med oss till varandra, stötta och ge olika infallsvinklar och erfarenheter.
Jag har haft en dialog om antidepressiv medicin både med min gynekolog samt med läkare och med barnmorskor på mottagningen vi behandlas på. Det går att äta antidepressiv medicin både under IVF-behandling och under graviditet. I mitt fall hade jag ätit medicinen under lång tid och jag vet därför inte hur man ställer sig till att medicin sätts in under pågående IVF-behandling.