Hej!
Jag påbörja min första ivf nu i november men vi var tvungna att avbryta pga för få blåsor!
Nu blir det en vilomånad och förhoppningsvis startar vi i januari 2018. Jag tycker att det är så jobbigt att läsa om alla som är i gång!
Så nu startar jag en ny grupp för oss som ska starta ivf i början av nästa år. Även för er som har gjort fler ivf försök men inte lyckats och hoppas på att 2018 är ert år!
Vi kan ju hjälpas åt att få tiden att gå! :)
Är gärna med här. Försökt länge och min man har varit ganska negativt inställd till att få hjälp men nu ska vi förhoppningsvis få starta med ivf. Sååå tacksam för att få komma igång! Men jag är orolig :( Dels för min ålder och viss övervikt. Min man också är äldre än mig (42) och vad jag förstått är det för sent för oss att adoptera då han är för gammal enligt medgivandekrav i Sverige. Jag hade inte en tanke på detta och önskar så bittert att vi hade ställt oss i kö tidigare. Detta gör att jag känner större press inför behandlingarna. Att vi inte har någon plan b. Någon som är i samma sits lr som av annan anledning inte får/kan adoptera?
Känns skönt att följas åt.
Vi bor i Sthlm.
Nummer ett - känn absolut ingen skam över att du mår dåligt! Att gå igenom IVF kan vara oerhört påfrestande och all väntan och IVF som inte lyckas är jävligt tungt. Att du sen även gått igenom MA, det är inte konstigt att du mår dåligt.
Sen tycker jag att du direkt ska vända dig till din vårdcentral och till din IVF-klinik, det finns ju absolut samtalsstöd och kanske även antidepressiva du kan ta under behandling.
Har pratat massor med min sambo och pratar nu extra mkt igen inför nästa försök om hur både hormonerna jag tar och själva processen kan påverka och tära på mig. Han kan ju inte helt och hållet förstå vad jag går igenom och kan ha lite svårt att hantera om mitt humör svänger för mkt. Men genom att prata, prata, prata funkar det nu mkt bättre :) Vi pratar bl.a. mkt om hur den här processen påverkar vårt förhållande, vi har lagt till extra dejt-kvällar, gjort lista med mysiga filmer att se när det känns jobbigt, osv.. En sak som hjälper mig är också att han alltid är med på precis alla delar i processen och om jag behöver vara hemma en dag från jobbet supportar han det helt och hållet eller så stannar han hemma med mig. Kan förstå ?ålderspaniken?, vi är 35 och 34 år gamla och känns som att det här året bara ?försvann?.
Hoppas att du kan få känna lite hopp och positivitet snart igen och att 2018 blir ett riktigt bra år!
Jag tycker att LilV har skrivit ett jättefint svar ovan och instämmer helt i det.
Det vi går igenom är för många oerhört påfrestande och det är svårt att förstå för någon som inte är eller har varit där själv. Partnern är nära och ofta högst delaktig. Skillnaden är att allt ska ske med och i ens egen kropp. Ditt mående är en helt normal reaktion på de påfrestningar som du och din kropp utsätts för.
Jag tycket att ni ska se till att få samtalsstöd så fort som möjligt för er båda. Jag tänker även att man på något vis behöver hitta något som gör att resan blir värd målet.
Jag tror det är just det, att allting sker inom mig o min kropp som min sambo kan inte riktigt relatera till. Sen tror jag alla hanterar det på sitt sätt, jag skulle behöva agera utåt men min sambo inom sig, och det är där det sker sig. Han jobbar väldigt mycket och kanske det är hans sätt att döva känslorna men jag är inte lika duktig med det.
Ska på samtal i morgon hos gynegologen som jag tar sprutorna och vul hos men är inte helt säker på om ska säga nått... och vad isf... rädd :(
Ja, det är ju en väldigt stor skillnad, mellan vad partnern och man själv utsätts för.
Det är bara du som kan bestämma vad som är rätt för dig gällande hur mycket du ska berätta för andra om ditt mående. Jag önskar själv att jag/vi hade sökt hjälp i tid när jag mådde som sämst. Vad är det du är rädd för?
Så är det ju, vill prata men känner att dem som vet inte orkar med riktigt längre med mitt ältande.
Jag är rädd att jag skulle vara såpass deprimerad att behöver mediciner för att komma på fötter igen och att det skulle äventyra hela ivf processen , att jag måste pausa. Jag fyller 37 det här året så känner att jag har inte tid med någon paus och vill egentligen inte pausa men vill må bättre.
Så är det ju, vill prata men känner att dem som vet inte orkar med riktigt längre med mitt ältande.
Jag är rädd att jag skulle vara såpass deprimerad att behöver mediciner för att komma på fötter igen och att det skulle äventyra hela ivf processen , att jag måste pausa. Jag fyller 37 det här året så känner att jag har inte tid med någon paus och vill egentligen inte pausa men vill må bättre.
Förstår din oro samtidigt som jag tänker att man ska orka med en graviditet och allt vad den kan innebära också. Hur blir det om du helt kör slut på ditt psyke? Tänker att det viktigaste är att ta hand om sig själv så bra som möjligt. Om du är så dålig redan nu att du tänker att du kan behöva mediciner och att läkare kan avråda dig från att fortsätta hur ska du då orka hålla ihop?
Jag menar inte att vara hård eller okänslig, ifall det ter sig så i text, jag vill bara uppmana dig att vara rädd om dig själv.
[quote=78346190][quote-nick]LilV skrev 2018-01-07 20:29:36 följande:[/quote-nick]Jag kan inte veta vad du behöver, men av egen erfarenhet vet jag vilken skillnad det kan göra att gå och prata med ngn. Mådde riktigt dåligt för ett par år sen och kunde inte ta mig ur det och tyckte inte att jag hade rätt till mina känslor. Påverkade mitt förhållande ngt otroligt och det var till slut min sambo som föreslog terapi. Gick till en samtalsterapeut och redan efter första mötet kände jag att det lättade. Det var också skönt att det var ngn professionell och ngn som inte alls kände mig, det gjorde att jag kunde vara helt ärlig.
Men jag förstår helt och hållet rädslan att man skulle vara tvungen att ta en paus, blir 36 i år och vill heller inte skjuta upp ngt. Kanske kan du ta kontakt med ngt samtalsstöd som ej är kopplat till varken din vc eller IVF
Va skönt att din sambo kände att han kunde steppa in och hjälpa dig att söka hjälp :)
Jag får göra så helt enkelt att börjar försiktigt med att prata med min gyn i morgon och få se vad händer.
Vill inte pausa, inte nu. Ska påbörja om ca.en vecka med sprutor så försöker tänka att jag kan stå ut kanske en omgång till, blir det inget så då går direkt till läkaren och skjuter upp det sista försöker till hösten... och att få komma och prata får bli mitt första steg.
Sorry alla hoppas inte dödat trådens spirit nu :) kram