S91 skrev 2018-02-12 16:18:25 följande:
Jag tänker att man blir avtrubbad när man får så mycket motgång, ni har ju haft det lite väl tufft..
jag har nog inga bra råd men måste ändå kännas skönt att ni kommer någonstans, att ni får komma vidare för andra åtgärder. Försök syssla med saker som får er att skingra tankarna, det är så lätt att man snöar in och hamnar i dåliga tankar. Håller verkligen tummarna för att ni får rätt hjälp nu!
Ja men så är det verkligen, man blir avtrubbad, vågar inte bli glad när det går lite lite åt rätt håll för man har blivit så ledsen innan. Just nu har jag fullt upp på jobb med stundande tenta , så tankarna är verkligen skingrade. Kanske det rasar i helgen när den biten är över, men det får jag ta då i så fall. Försöker vara positiv nu till att vi äntligen kommer vidare!
Vi har säkert inte haft det värre än någon annan, men ibland känns det som vi får slå oss fram för minsta lilla hjälp. Otroligt skönt att tre månader senare vara ?tillbaka? i tråden ändå, och faktiskt någonstans se målet med ivf långt där borta
Tack för pepp!!
Inalina skrev 2018-02-12 16:29:49 följande:
nej det är klart man blir lite avtrubbad, även om man får upp hoppet en del känns det ju ändå långt till en graviditet liksom :/ men man måste ju försöka vara positiv, och inte bli för nere för det mår varken kroppen eller själen bra av tänker jag...
för min del har det ju mest handlat om besvikelser att mensen kommer varje månad (i snart 3 år av försök - men förstår att det är annorlunda mot dig) det handlar ju även om att man blir lite 'less' på att alla andra blir gravida hela tiden.
Men man måste ju också hitta de stunder man kan vara tacksam över att man har ett bra liv/partner/familj i övrigt, detta med graviditet är ju inte ALLT även om det är lätt att det blir det fokuset såklart...
Verkligen, jag hoppas känslan av att vi är på gång mot något nytt kan hjälpa kroppen på traven!
Förstår att det måste vara en hemsk sorg det med, och ändå förstår vi nog varandras sorg, fast det är så olika anledning till varför. Jag är så avundssjuk på er som i alla fall har mens, tycker ni har en chans i alla fall, men förstår samtidigt att mensen måste vara ett hån månad efter månad..
Tänk om det aldrig går vägen, om det här är allt liksom - då måste jag nog byta jobb och vänner - gubben trivs jag bra med, och bostaden - men får jag inte familjen jag tänkt mig så är jag inte säker på att allt är rätt. Och det försöker jag förändra redan nu, tyckte det var bra fokus ?under tiden?
Kan inte du också känna ibland att man VILL göra avkall på massor, sova dåligt osv, för att få ha den där familjen man drömmer om. Andra säger att ?åh ni kan gå ut och äta jämt? eller ?ni kan åka på semester och bara sola och dricka drinkar!? Men jag vill inte ut å äta, jag vill stå hemma och steka falukorv och läsa läxor samtidigt som någon rycker mig i byxorna, jag vill sova alldeles för dåligt och väcka en luftig svettig liten morgontrött typ som klagar på att jag luktar kaffe, jag vill tvingas sitta i skuggan hela semestern och boka hotell med barnklubb, jag vill tvingas ta reda på var på mitt resmål det finns hiss, så vi får med oss barnvagnen , och gå hem till hotellet alldeles för tidigt, för att äta chips sådär solkigt så att de inte knastrar och se film utan ljud i hotellsängen, bara för att inte väcka trollet som somnade innan han ens smakat den alldeles för dyra maten på resturangen...
Min dröm....
