Inalina skrev 2018-08-15 09:10:31 följande:
hej, hur går det för dig..? Gud så ledsen jag blir över ditt inlägg :( har ni kunnat prata om det som hänt och 'kommit över' det eller hur slutade det hela..?
ganska fegt att skylla på IVF-resan för att vara otrogen kan jag tycka, men givetvis förstår jag om din pojkvän också mått dåligt under tiden ni går igenom det här. dock har man nog inte förstått innebörden av att skaffa barn med någon om man går och är otrogen mitt i en sån resa, man måste ju känna att förhållandet är starkt och att ni är ett team när man går igenom såna här saker och där verkar det inte riktigt nått fram till din kille. kanske kan ni gå i parterapi eller liknande om du fortfarande vill hålla fast vid honom.
stor kram till dig!
Som det känns just nu så kommer vi ut starkare på andra sidan och är ett ännu starkare team. Vad som inte dödar härdar. Han skyllde inte direkt på IVFet, han skyllde egentligen inte på någonting, han vet inte varför. Det är mina spekulationer och vad som har kommit fram efter timmar av prat. Jag känner den här mannen väldigt väl och en hemsk handling gör honom inte till en hemsk människa. Det kan vara lätt på förhand att tänka hur man reagerar på vissa situationer och jag följde inte alls så som jag trodde att jag skulle reagera. Otroheten hade inget med mig eller oss att göra. Det är han som har problem med självkänsla och självförtroende och reagerar genom att göra en dum sak, en form av självskadebeteende.
Jag har såklart frågat ut om allt och det hade självklart varit annorlunda om det vad en systematisk otrohet med känslor inblandat eller på att sätt gått bakom ryggen på en om han medvetet hade flörtat innan och det var planerat. Nåt sånt var det inte.
Jag tänker inte heller låta hans dumma misstag förstöra åtta år och allt vi har gått igenom. Förlåta vet jag inte men i alla fall försöka glömma. Jag bär inte nån bitterhet om än lite förbannad då och då nu när värsta krisen har lagt sig.
Jag kan tänka mig att det låter idiotiskt och kanske naivt när man läser men hade ni känt mig/oss så är otrohet det sista man skulle kunna tro skulle hända. Han är definitivt inget svin, jag kan räkna en hel del män i min närhet som är mer svin än vad han är, utan otrohet men som säkert lätt skulle kunna vara det utan det rör dem i ryggen.
Jag hade så svårt att få in det eftersom vi inte hade det så svårt i relationen eller att vi inte va kär eller att vi inte låg med varann. Det fanns inget att skylla på och att det är kämpigt med IVF är ingen nyhet och inte heller nåt att skylla på. Däremot hur han mår är en annan femma. Det här tror jag har tagit honom hårdare än kanske för gemene man. Han har inte kunnat sett sitt eget värde, enligt honom själv hade han inget värde. Vilket å andra sidan är jävligt tråkigt att höra, såklart. Vi alla går med tankar som att, jag inte är värd att bli förälder, jag kanske är en dålig människa, det är inte meningen, jag är inte kvinna/man nog, han eller hon skulle få det bättre med någon som kan ge hen ett barn. För min del kan jag bortse från de tankarna för jag vet att det är hjärnspöken. Han har inte kunnat det, han har tagit det som sanning.
Han ska självklart gå och prata med någon om det här, för han kan inte göra såna här grejer när han mår dåligt. Det funkar ju inte. Jag tvivlar dock på att det skulle hända igen. Verkligen. Jag är inte den naiva typen. Och han är inte den typen som medvetet skulle gå bakom ryggen och leva med det på sitt samvete.
Vi går vidare igenom det här. Vi har på nåt sätt valt varandra igen. Relationer är ingen lätt grej och är värt att kämpa för när man väl har hittar kärlek med stort K. Trots misstag. Ingen är perfekt.
Planen är nu att göra FET (fryst embryo(?) i september. Kampen fortsätter, vi har brutit ihop och är på väg upp, starkare än någonsin.
