Blåöga skrev 2018-01-09 13:45:10 följande:
Tack tack!
Ja, det är onekligen en speciell situation man hamnar i som man. Jag ska inte beklaga mig, hade nog inte velat sitta med sprutor och hormonella förändringar som min sambo får göra. Å andra sidan känns det ibland som att jag hade velat dra lite mer av lasset om jag bara kunde. Jag har hört och läst många män som på något vis känner att de inte är inblandade så mycket förutom när de lämnar spermaprov och vid läkarbesök. Att de inte funderar så mycket mellan gångerna. Själv kan jag inte sluta tänka på att vi inte får barn. Det upptar i princip hela min tillvaro och jag är så less på att tänka på detta att det inte är sant. Jag och min sambo pratar mycket om det och har en god dialog men ibland kan jag liksom känna att hon i alla fall får något mer än det psykiska, hon får känna att det händer något i kroppen och hon får känna att saker och ting förändras. Jag får mest bära runt på, och dela med mig av, tankar. Men det är ungefär allt. Det tär på mitt psyke. Som tur är mår vi bra tillsammans och tror på att behandlingen kan hjälpa oss men som man blir man hela tiden åsidosatt. Varje gång jag ringer kliniken, vi är där etc, så är det som att barnmorskor och läkare känner att de måste ge mig komplimanger för att jag är påläst, frågvis och allmänt intresserad,
Jag vet inte riktigt var jag ville komma med detta inlägg. Bara berätta lite om mitt perspektiv och hoppas att vi kan följas åt och dela med oss av tankar, frågor och känslor...
Min man är nog lite som du. Tankarna om barn och vad jag ska ?utsättas? för tar upp stor del av hans vakna tid. Han är väldigt involverad i allt även om han har svårt att hänga med i alla termer, samt har en svår fobi för sjukhus. Så på ett sätt lider han nog mer än jag, han har svårare att släppa negativa tankar medans jag vet att hormonernas och sprutorna är tillfälligt och har ett slutdatum.