Ellencassandra skrev 2018-03-17 14:51:32 följande:
Hoppas det går undan å att du snart får brevet i lådan!
Ja man får hitta sitt sätt att överleva i det här.. ibland känns allt så mörkt att man inte vet hur man ska ta sig ur det.. Förstår vad du menar.. man har typ gråtit så mycket att det knappt finns tårar kvar. Fast det gör det ju, men man stänger inne känslorna lite för att skydda sig själv.
Det kan ju explodera tillslut men ja.
Idag har jag mått bra. Kan bero på solen som skiner haha. Men kan tyvärr inte låta bli att känna efter i kroppen efter nåt som ska kännas annorlunda.. men har inga symptom överhuvudtaget :(
Ja nu skyndar jag hem varje dag och kollar posten! Hoppas nu inte detta krockar med sambons konferens, då kanske vi måste vänta en månad av den anledningen!
Bara man oftast mår bra kan man få må dåligt tänker jag. Blev så ledsen i helgen för min kusin ska ha barn. Men jag bestämde mig för att inte låta det tynga mig, lika lite som de vet vad jag går igenom vet ju jag hur deras resa dit varit - vi kanske går igenom samma sak.
Hoppas det snart känns lite annorlunda - håll ut!
Anonym (Lime) skrev 2018-03-17 14:54:30 följande:
Låter som en bra strategi!
Jag mår rätt dåligt till och från. Inte nog med att i princip alla i min närhet både nära vänner irl och mer avlägsna fb-vänner är gravida eller har småbarn så är dessutom alla bloggare jag följer nyförlösta eller gravida. Kul för dem men jobbigt att ständigt behöva se det på exempelvis fb och Instagram. Kanske borde sluta gå in och kolla.. Vill inte vara den där missunnsamma barnlösa bitchen som jag är ibland men kan inte hjälpa det. Har märkt att jag ofta kan hålla ihop mig under vardagarna med jobb och träning men på helgerna är det som att det inte går längre. Är ofta ledsnare på helgen och kan undvika sociala sammanhang då jag bara inte orkar och dessutom är livrädd för att någon ska outa en graviditet då jag antagligen inte skulle kunna hantera det på ett bra sätt. Funderar över hur länge detta ska pågå och hur länge man orkar innan man blir deprimerad på riktigt?
Jag känner precis igen mig. Några har blivit sura för att jag inte vill umgås, men jag orkar inte. Och vill inte chansa. Så jag umgås med min sambo, familjen och en vän. Hon som vet vad vi går igenom. Andra har jag mer sms-kontakt med, det är enklare. Hoppas de andra kommer tillbaka sen när man orkar igen!
Jobbet är svårt tycker jag, det är så många gravida och med småbarn så diskussionerna kommer ofta in på det. Och annars är det tant-ligan som ska klaga över att de inte får några barnbarn för deras barn ska göra karriäääär.. hoppas inte min mamma pratar så på sitt jobb - undrar om de vet vad deras barn går igenom.. säkert någon där som kämpar.
Så länge man mår övervägande bra är det okej tycket jag. Före jul höll jag på att bryta ihop helt, då var det nära att jag försökte få en sjukskrivning. Men jag hittade tillbaks och mår bättre nu.
Hoppas du också bara har en svacka och hittar lite gnista igen! Det är tufft nog som det är, man ska inte behöva ha en depression också
