Introvert och högkänslig förälder - klarar jag att bli ensamstående?

Det skulle jag inte rekommendera.

Skaffa ett husdjur först som kräver mycket, ex en hund och se om du klarar det.

Man behöver vara två föräldrar för att orka.

Kan inte råda dig men finns just nu en tråd här om en hsp som ångrar att hon skaffade barn för hon har blivit sämre efter graviditeten. Du kan ju se om du hittar den.

Jag är inte så insatt i vad det innebär att vara högkänslig, men jag är introvert och har stort behov av att få vara ifred. Är däremot inte blyg och har ett jobb som innebär nya möten varje dag.

Jag tycker att jag kan tanka energi när mina barn sover, men om jag inte hade min man som avlastning hade den energin direkt slukats igen bara av att vara med barnen. När han varit bortrest i perioder har jag haft väldigt svårt att orka med annat umgänge utöver familjen. Så nej, jag hade inte gett mig in på att vara ensamstående från start.

Hej!
Jag har visserligen inget råd att ge dig, men ville tala om att du inte är ensam. Jag är precis som du väldigt introvert och behöver verkligen egentid för att ladda batterierna. Och jag har en enorm barnlängtan! Funderar på att åka till Danmark någon gång under nästa år och skaffa barn på egen hand. Men självklart går ju tankarna; kommer jag att orka??

Min sambo, och pappan till mitt barn, är som du. Han blir väldigt trött och överstimulerad av intryck. Han har ett stort behov av att behöva vara ensam för att samla energi. Precis som du. 

Han har massa med kärlek som han varje dag ger vårat barn. Men. Han skulle aldrig klara av att ta hand om barnet som ensamstående. 
Så ska jag vara helt ärlig, så är det nog ingen bra idé att vara ensamstående när man har de dragen. Hade det funnits en till förälder med i bilden hade jag sagt kör bara. Men att ensam ta hand om ett barn när man har de dragen.. Tyvärr är det ingen bra idé. Kram 

Oj, det var tung läsning, som jag ju ju på sätt och vis förstår.

Ingen som har någon positiv erfarenhet av detta? Tänker att kärleken till barnet kanske ska kunna övervinna att man är trött. Jag har mina föredrar och ett syskon i närheten som skulle kunna ge mig stöd dessutom.

Hur skulle ni göra om ni ville ha barn men inte hittat rätt, och hade dessa personlighetsdrag? Alltså högkänslig och introvert. Kan känna mig så himla ledsen över detta, särskilt när jag går i såna här tankebanor.

Längtan efter barn är dessutom större än längtan efter en partner (antagligen pga många dåliga erfarenheter i bagaget).

Alltså det är klart att kärleken till sitt barn gör att man tvingar sig att bita ihop och ge allt man har. Att ta hand om barnet löser sig nog. Det är troligen mest ditt eget välmående och resten av ditt sociala liv som blir lidande.

Om du inte har risk för utbrändhet klarar du det nog fint. Mina tankar (även om du tycker det är 'no shit, Sherlock', så är det väl ment):

Se till att barnet får ett hyfsat bra nätverk, så att ni inte hamnar i vakuum och en alltför stark symbios. Och ta det helst lugnt med tidig förskola även om barnet verkar vara tufft. Ibland märks det ju inte så tidigt hur känsligt ett barn är, det kan komma senare med självmedvetenheten. Hjälp barnet in i sociala relationer på en bra/för barnet lagom nivå om det är en försiktig rackare. För utan någon gemensam lek i bagaget kan övergången till puberteten bli väldigt tuff om man har otur med skolkamrater. Förskolepersonal tar inte alltid till resurser för introvertas behov om de leker bra själva.

/barn till högkänslig ensam mamma, med känslig dotter

Ingen som har en solskenshistoria? Någon där ute som själv är ensamstående/introvert/högkänslig, som kan dela med sig av sin erfarenhet? Något positivt med det hela?

Känns lite hopplöst i denna barnlängtan. Jag känner ju inte att jag är "helt ensam" heller, eftersom jag tänkt flytta närmare mina föräldrar och ett av mina syskon som redan sagt att de kan stötta mig....

Att skaffa barn med "fel" partner känns som att det skulle kunna bli mer stressande för mig än att hantera det själv...

Solskenshistoria vet jag inte om jag kan påstå.
Men visst går det att vara förälder trots de drag du beskriver, det är ju egentligen ingen annan som kan sätta gränsen för när det blir för illa för att du ska få skaffa barn.

Min erfarenhet är att kärleken till sitt barn gör att man orkar med, men att i perioder kommer det vara tungt och ledsamt att vara själv utan stöd och där man känner sig oförmögen att ge barnet det den behöver.

Visst barnet kommer påverkas av att du i perioder blir "avtrubbad" och inte kan ge den respons den vill ha, men de anpassar sig och lär sig hantera det.
De kanske får lite men av det men jag skulle nog inte säga att det är tillräckligt för att du inte ska skaffa barn för du kommer ju ändå känna den enorma kärleken och ge det så mycket du orkar annars!

Om du vill kan du skicka privat meddelande till mig, jag har erfarenhet av detta i min familj.

Känns jätte trist om du skulla vara tvungen att missa din livsdröm för att du har dessa personlighetsdragen (eller vad man nu kallar det) Go for it!

Det är jättetufft att ha barn tycker jag. Tror det är det för vem som helst.
Eller ja, jag skulle nästan gå så långt som att säga att jag tror det är tuffare för de som är vana att springa ute på kvällarna (som jag gissar att extroverta gör). Som småbarnsförälder blir man lätt låst till hemmet nämligen. Varje vuxenaktivitet kräver en samma planerande och avstämning även om man har en partner. Med barnet kommer du t.om. ha en bra ursäkt att tacka nej till partyn.

Du kan ju boka in barnvakt regelbundet så att du får lite egentid. Kanske kan du redan under graviditeten leta efter en äldre dam som kan ta din bebbe på barnvagnpromenad när du behöver vara i fred lite.

I hormoner och hemorojder bloggen finns det nåt inlägg om att vara introvert som förälder.

Hej Anna!

Jag förstår dina tankar väldigt väl. Jag kan tyvärr inte erbjuda en solskenshistoria, istället befinner jag mig i princip i samma läge som du.
Är dock ett par år yngre, men också högkänslig och har länge funderat på hur det skulle påverka ett föräldraskap med allt vad det innebär. Samtidigt som jag verkligen vill ha barn och inte har möjlighet att få det med hjälp av en partner. 

Jag skulle gärna prata vidare med dig om detta - kanske kan vi hitta ett sätt att stötta varandra?

/E

Hej! 

Jag har varit ensamstående i snart 6 år nu med en nu 7-årig dotter. Jag själv har det man förut kallade för asbergers syndrom. Faktum är att föräldraskapet fungerar alldeles utmärkt, då det främst är det intensiva umgänget med vuxna som är mitt största problem. Jag själv upplever inte att barn är lika svåra att hantera som vuxna, då det inte ställs samma krav på att passa in rent normativt.