Hur står man ut med allt manshat i Sverige?

Jag måste säga att det där påstådda manshatet inte är något som jag lider av i min vardag, direkt. De arga artiklarna brukar oftast attackera mansrollen snarare än män som individer, och brukar vara skrivna av kvinnor som älskar många män (sina pappor, partners, barn och så vidare). Dessa har jag ingenting emot. Nu och då stöter man på de som säger sig hata exakt alla män, men det är sällan och de gör ju ingenting. Det är ju inget hat som märks av - åtminstone inte i mitt liv. Jag är inte rädd för att bli nerslagen och våldtagen av arga kvinnor på stan, jag är inte rädd för att gå förbi en grupp kvinnor när jag utomhus ifall de skulle ropa elakheter efter mig och jag är inte rädd när jag dejtar, att jag ska utsättas för något övergrepp av något slag. Jag har aldrig känt mig undervärderad på jobbet på grund av mitt kön (möjligen är det annorlunda för män på kvinnodominerade arbetsplatser men jag undrar om inte det snarare är torftiga könsroller som ligger bakom det i så fall snarare än arga feminister).

Det finns absolut en "tystarkultur" på många håll i samhällsdebatten. Alltså en kultur som går ut på att man försöker tysta meningsmotståndaren. Man vill alltså inte höra vad de har att säga, och det är som att själva orden skulle vara farliga i sig. Ett verktyg för att tysta är att hävda att folk som är privilegierade skall hålla klaffen och låta de underprivilegierade ta mer plats. Men det går långt utöver man vs kvinna. I vissa kretsar slutar nästan alla diskussioner i någon slags tävling om vem som är mest förtryckt och alltså ska få tala. Transpersoner tycker att cismänniskor (inklusive t.ex. homosexuella sådana) ska vara tysta, homosexuella tycker att heteros (inklusive kvinnor) ska vara tysta, svarta tycker att vita (inklusive samer) ska vara tysta och så vidare. Det brukar oftast vara några vita, heterocismän inblandade också som menar att andra ska vara tysta för att de är så himla förtryckta i egenskap av att vara typ bdsm:are eller ha någon "funktionsvariant". 

Jag avskyr tystarkulturen, för jag vill höra vad andra har att säga, inklusive meningsmotståndare, men jag upplever att den går ut över oss alla och inte egentligen mer över mig och andra män än över någon annan. Så nej, jag känner mig inte särskilt utsatt trots de aktuella problem som finns i samhällsdebatten idag. Och jag har ärligt talat lite svårt att tro på de män som säger att de känner sig utsatta och som säger sig uppleva ett faktiskt lidande bara för att de är män. Framförallt har jag svårt att tro att det skulle vara värre generellt än att vara kvinna.