Hjälp med bonusson

Vad är skälet till att han bor hos er på heltid? Det är väl min första tanke, när ett barn innan bor med båda sina föräldrar så brukar det ofta finnas ett skäl bakom som gör ont.

Hur länge har ni levt tillsammans? Det tar många år att få ihop en bonusfamilj. Det måste man räkna med och det gäller att vara lyhörd för barnen om man vill ha ett gott utfall. Jag tycker inte alls det är märkligt att han vill ha pappan hos sig vid läggning eller att han vill krypa ner i sängen på natten. Jag tycker nog att pappan gott kan klia sin son på ryggen på kvällen om han behöver den tryggheten. Och låt honom sova med er eller att pappan sover med honom om han kommer upp på natten. 

Du kan inte jämföra honom med din son. De är två helt olika individer. Det är ju problematiskt att ni "diagnosticerat" honom med bortskämdhet och att fokuset är på att anpassa honom och att du tror att det här handlar om att han vill splittra er.
Det är inte ovanligt att barn försöker "förstöra" mellan föräldern och den nya, att de säger att de vill att man ska göra slut. När jag och maken blev ihop så tog det två år innan min ena unge accepterade honom fullt ut. Han fick inte vara i rummet och säga godnatt till henne, han fick inte krama hejdå, fick inte hjälpa att knyta skor eller sitta för nära mig i soffan om vi tittade på film.
Och vi tillät det för vi förstod att hon behövde få bekräftat en miljon gånger om att han inte är ett hot och att han inte är ute efter att ta mig ifrån henne. Sen kom det bara helt plötsligt en dag att hon tänkte inte sova förrän hon fått en godnattkram av honom också och sen dess har det aldrig varit något mer.

Och sen är det så att vissa barn är helt enkelt en handfull vare sig det är ens egna eller ens bonusar. Du verkar ha ett lugnare barn och jag förstår att du isåfall är ovan men det är inget fel på ett barn som ständigt är högt och lågt. Det är bara så vissa är. Jag har tre och de är som natt, dag och något däremellan.

Har läst ikapp tråden nu. Det låter som ni har en lite speciell och tuff situation.

Det verkar ju finnas en hel del faktorer här som alla resulterar i ett frustrerat barn. 
Han har blivit lämnad av mamman.
Han har blivit "sviken" av pappan på så sätt att han inte klarat/orkat sätta gränser och hjälpa honom att hantera sina känslor.
Ni har flyttat ihop och du och din son "hotar" hans position och relation med pappan och vänder upp och ner på hela den tillvaro han är van vid. (Nu menar jag inte att ni är ett hot utan att han förmodligen upplever det så, han har helt enkelt ångest över att förlora den förälder som är hans trygga och fasta punkt.)

Jag tänker ju att det första du/ni måste göra är att släppa förväntningarna. Du skriver mycket om vad du tycker är normal hyfs, vad en 8-åring bör kunna osv. Fakta är: han kan inte. Han har inte fått lära sig vare sig hyfs eller att plocka undan efter sig. Ni måste börja där. Fokusera på det positiva t ex berätta hur mycket du uppskattar ATT han skalar morötter, bli inte irriterad för att det dräller skal. (Han är förövrigt inte alls ensam om att grisa ner hela köket vid matlagning, jag tror det är ovanligare att 8-åringar kan hjälpa till i köket utan att grisa ner.)
Positiv förstärkning är så enormt viktigt. Och att få känna sig delaktig och behövd.

Sen vad gäller gränssättning så måste det förstås vara slut med dumheter som att köra igenom vattenpölar för att barnet inte ska bli argt. 
Det där måste nog din sambo lära sig, att det är helt okej att bli arg.
Om vi säger att han vill åka en speciell väg eller genom en vattenpöl, så säg bara nej, det är den som kör som bestämmer vägen och låt honom för all del vråla av sig. Han har hittills haft ett enormt ansvar på sig att vara den som bestämmer och det kommer ta tid för honom att finna sig i att ni vuxna bestämmer, men i gengäld kommer han förmodligen slappna av och bli mer harmonisk när bördan lättar från honom. 

Vid situationer som att han kastar skräp på golvet så skulle jag kort och gott säga att han får plocka rätt på skräpet och kasta i soporna och sen hålla igen på "privilegier" tills skräpet är upplockat. Dvs det blir ingen tur till lekparken, tv-spel, glass eller vad det nu är förrän det är städat. Skäll inte och hota utan konstatera bara faktum, tills dess att skräpet är bortstädat så kommer inget roligt att hända.
Han lär få utbrott första gångerna men som sagt, låt honom ha det då.

Men sen viktigast av allt, ös på med närhet och kärlek. Hamna inte i en situation där ni bara korrigerar och uppfostrar utan ös på med kramar, var noga med att visa att han är älskad hur han än beter sig och uppmuntra, peppa, skämta, var töntiga, visa intresse och låt honom tanka närhet av pappan på kvällen.