Dotter i trubbel hela tiden

Hon har ju varit med om något oroväckande och utagerar detta på det vis hon kan. Absolut ej skuldbelägga henne ska ni göra utan försök att skifta fokus på att komma henne nära och få henne att berätta vad det är som egentligen tynger henne.

Jag tror absolut inte på att hon över en natt blir en ?elak? unge. Tror definitivt att hon varit med om oC har svårt att prata/uttrycka sig om det.

Försök jobba tätt med personalen på förskolan. Hoppas verkligen ni har bra vettiga folk där som kan tänka längre än sina näsor.

<3

Hon har ju varit med om något oroväckande och utagerar detta på det vis hon kan. Absolut ej skuldbelägga henne ska ni göra utan försök att skifta fokus på att komma henne nära och få henne att berätta vad det är som egentligen tynger henne.

Jag tror absolut inte på att hon över en natt blir en ?elak? unge. Tror definitivt att hon varit med om oC har svårt att prata/uttrycka sig om det.

Försök jobba tätt med personalen på förskolan. Hoppas verkligen ni har bra vettiga folk där som kan tänka längre än sina näsor.

<3

Har du något förslag på hur man ska kunna få henne att öppna upp? Vi pratar mycket med henne och involverar henne men vet inte hur vi ska kunna få henne närmare oss. Hon berättar ju allt självmant och hur hon tänker i olika situationerna och jag kan förstå varför hon exempelvis vill hjälpa till när någon annan är dum mot en kompis men där blir det ju fel ibland när hon drar någon i håret eller något annat. Hon handlar istället för att använda ord...

Vet inte, är ju ingen expert och hoppas du får med dig fler i din TS.

Jag tänkte rakt på ämnen vi läste under min utbildning och det var vad jag skev.

Behöver ju absolut inte betyda att det är något hemskt hon varit med om men någons slags orättvisa. Iaf något som har fått henne att börja ta ställning.

Är det något hemskt så agerar barn ofta ut det på ett eller annat sätt istället för att prata, eller sluter sig helt.

Men världen.. barn är ju ofta in lullade i sin trygga värd rätt många år innan se börjar reagera på sin omgivning, världen och dess orättvisor.

Hon kanske är väldigt mån om rätt och orättvisor och det är ju fantastiskt men hon gör det på ?fel? sätt...

Prata obekymrat och runt det tills ni når kärnan.. runt middagsbordet, i sängen när ni har natti stunden, på promenaden eller i bilen... inga direkta påhopp där det blir att hon kanske känner sig utmålad. Tryggt och avslappnat.

Ja, att liksom prata runt det som ett aktuellt ämne som faltiskt är aktuellt med allt som pågår med metoo, mobbning osv. Och sen knyta ihop det till hennes egna vardag. Att prata mycket är iaf att rekommendera.

Tålamod och att alltid visa att hos dig/er är hon trygg och ni dömmer ej även om ni inte håller med om hennes metod.

Lät henne inte höra er prata med hennes lärare osv om det inte skulle behöva gå så långt.

Ja vi får se hur vi ska komma till bottnen med det.

Så du tror inte det beror på att hon fått ett syskon ?

Vi har funderat på om det kan bero på att hon går färre timmar på förskolan och är ledsen för att hon inte hinner leka vilket hon själv pratat om ibland...

Det kan det ju absolut va. Missade det med syskonet. Vår tvåa kommer snart och man har ju hört alla möjliga versioner.

Men i det hela verkar ni ju vara en jätte fin familj och dottern har ju de rätta värderingarna inbakade och med sig så jag skulle absolut säga att detta är övergående.

Iom att det är just på förskolan hon beter sig sådär, så antingen är det där något har hänt eller så är det helt enkelt ett ställe där hon känner att hon behöver hävda/försvara sig mer.

Någon annan som har tips?

Hur tänker du själv du?

Vi tror att det är något med/på fsk som triggar igång henne. Det är främst sedan hon börjat 15 timmar vi märkt skillnad.

Vi har testat att tackla problemet på lite olika sätt. Den tjej det tjafsar mest med har vi varit och lekt hos. Vi har testat att vara superstränga och vi har testat att överrösa henne med kärlek.så det är verkligen supersvårt självklart har vi gett henne förslag på hur man kan agera istället.

Hon berättar själv att hon är ledsen att hon inte får vara mer på fsk och att hon missar massor med kompislek men då är det konstigt att hon agerar som hon gör... Samtidigt vill man ju inte ha henne där när det känns som det är något varje dag

På fsk pratar dom allmänt om hur man ska bete sig etc och har anammat metoo. Är ju inte bara vår tjej som har svårt att bete sig tyvärr utan dom verkar vara flera. Att hon är bråkig är inte heller något som hennes fröken tog upp på utvecklingssamtalet så jag vet inte riktigt...

Är mest förvirrad

Hon är snart sex år, den åldern är rätt jobbig för både barnet och föräldrar.

Båda mina barn har blivit känsliga och arga i den åldern, kände inte igen dem. Mycket förändringar också, dels med syskonet, men också att skolan börjar snart. Har ni/förskolan börjat prata om skolan med barnet? När min dotter gick på förskolan och de skulle förbereda henne för skolan med besök från lärare och besök på skolan m.m., då blev hon alltid ledsen och fick ångest till och med, har aldrig sett henne så förut.

Vad jag menar är att dels är åldern "lilla tonåren", och dels mycket förändringar, kan vara det hon reagerar på kanske?

Har hela tiden tänkt att hon avviker från den "harmoniska femåringen" och inte att hon redan skulle kunna betraktas som en sexåring utvecklingsmässigt. Förskoleklass längtar hon dock verkligen till. Hon vill bli stor och använda allt hon fick från farmor och farfar i julklapp. Ryggsäck, pennfack etc

Hur länge kan man tänka sig att denna period håller i sig då om det är ur en sexårings perspektiv jag ska tänka?

Att få ett syskon är för många ett trauma där man förlorar föräldrars odelade uppmärksamhet till någon ny, som dessutom ofta är väldigt tidskrävande.

Skulle säga att det är särskilt viltigt att vara kärleksfull, ge trygghet och om möjligt egentid med barnet i ett sånt läge. Och vara synnerligen restriktiv med skam, skuld och bestraffning för det utagerande beteendet. Det riskerar att skapa mer otrygghet. Var istället tydlig.

Rekommenderar boken Fem gånger mer kärlek.

Skönt att hon vill börja skolan! Min dotter fick panik och skrek och höll fast och verkligen panik, jag fick följa med de första två veckorna typ, men nu funkar det jättebra. Hon var nog som absolut värst några månader efter sin sexårsdag (fyller år i april), men hon har lugnat ner sig mycket igen tycker jag och det hemska humöret är inte lika extremt längre