Hur mycket leker ni med era barn?

Jag tycker inte att det är så jättekul att leka, men jag gör det ibland (har ett endabarn) för hans skull. Jag brukar föreslå att spela spel, kort, dansa lite ihop osv istället. Det brukar funka. Eller att gå ut på långpromenad och fantisera lite om träd och djur på promenaden tillsammans.

Det finns ju mycket man kan göra tillsammans som inte är lek, menar jag.

Självklart är det bra om barnet lär sig leka ensam också. Det händer ibland, men inte ofta. Min son är 6 år.

Jag leker alldeles för lite med min 1,5-åring. Tiden då vi inte gör något speciellt så leker hon själv kanske 50% av tiden, sitter i mitt knä eller klättrar på mig kanske 35% och tittar på när jag gör annat (jobbar, kollar på film eller när sambon spelar, städar etc) och leker kanske 10% av tiden med henne. 5% leker hennes syskon (som är mkt äldre) med henne.

Varför tycker du att det är alldeles för lite? Har du märkt det på henne på något sätt?

Tack iaf för svar! 

Jo jag märker att hon lär sig mycket mer när jag leker med henne. Hon är ju nöjd med att leka själv också men går då mest runt och drar ner grejer och biter på leksaker.

Jag leker aldrig med mina barn.

Jag är inte så förtjust i lekandet på golvet. När dottern var bebis så sjöng och läste jag mycket för henne, gick på promenader, gjorde saker hemma medan jag hela tiden pratade med henne och visade, förklarade. Lekte lite grann också såklart. Idag är hon 3,5 och vi ritar, pysslar, lagar mat, bakar, går ut, badar, läser en massa, spelar spel, pussel...och lite lek. Pappan är en riktig lekpappa, men vi försöker träna henne på att leka lite själv också.

Kan tillägga att det finns inget jag älskar mer (förutom kaaaanske att få sova längre än till 6 en söndagsmorgon...) än att spendera tid med dottern. Men leka är inte min starka sida.

Läsa, pyssla, spela, rita etc skulle jag kalla lek :)

Tack!
Det är såhär jag känner med! Självklart så vill jag ju spendera tid med mitt barn och göra saker, men just att sätta mig ner och leka på golvet känns inte riktigt som min grej... :) Men har ibland känt att man kanske borde "tvinga" sig, och därför kände jag att jag ville få lite input av andra... 

Min mamma lekte aldrig med mig, ändå upplever jag att jag fick mer tid med både henne och pappa än vad mina kompisar fick med sina föräldrar. Mamma lekte aldrig, men vi gjorde riktiga saker ihop istället. Bakade, promenerade, läste, lagade mat, pratade mycket och om allt. Jag var aldrig för liten för något och det uppskattade jag. Pappa gillade att leka, men lekte enligt mig fel så just leka ihop gjorde vi inte så mycket heller. Vi hittade på grejer istället. Vi åkte iväg, gick i skogen, arbetade i trädgården, han lärde mig(okej, försökte lära mig..) att sy och sticka, vi badade osv. 

Jag själv älskar att leka med småungar. Sådana där tramslekar som att springa runt runt eller rulla en boll åttielva gånger över golvet. Och så älskar jag lekplatser. Så när dottern var mindre lekte vi väldigt mycket sånt, men numer leker vi sällan eftersom hon är mer inne i fantasilekar och de vill hon ha för sig själv och jag tycker att det är skittråkigt. Men vi umgås mycket ändå. Vi gör sånt som jag gjorde med mina föräldrar(och dottern tycker också att riktiga grejer är roligast) och så gör vi sånt som båda gillar, som att bygga lego, pyssla och pussla. Och så läser vi mycket.

Så, skit i leken om du tycker att det är tråkigt/jobbigt. Jag minns själv hur tråkigt det var med vuxna som lekte med en fast de var dåliga på det eller bara gjorde det av någon slags välgörenhet. Tid tillsammans är det viktiga.

Ah, okej! :) Med leka tänker jag mer sitta och dricka låtsaste eller leka med dockor och bilar, typ.