Vill INTE att mitt barn ska bli ett "Varannan Vecka Barn" - Hjälp mig.
Hej alla fina!
Jag hoppas att ni orkar läsa!
Jag har en dotter som är 6 1/2 år.
Hennes pappa vill ha henne varannan vecka. Hade kanske inte varit så konstigt om man hade haft en bra relation och bott närmre varandra än vad vi gör. Men våran relation är ganska infekterad, vilket den har varit ända sen innan dottern föddes.
Först av allt, anledningen till att vi separerade var för att pappan började bli väldigt kontrollerande, han skulle veta exakt var jag var, han satt ofta på mitt jobb hela dagarna för att "kolla" mig. Även fast det aldrig fanns några indikationer på att jag skulle vara otrogen, vilket jag aldrig någonsin förespråkat.
Jag har alltid varit den personen som "jag gör väl vad jag vill, du ska inte tala om för mig hur jag ska vara och vad jag ska göra". Tror att han tappade fattningen lite ibland och vi blev stora ovänner, det kunde vara små bagateller, som att jag glömde ringa honom på ett speciellt klockslag eller så.
Det slutade med att jag inte ville vara tillsammans med honom längre.
För att göra en lång historia kort; samma helg som jag gjorde slut med honom så umgicks jag med min kusin som också var min bästa vän. Hon kom hem till mig, vi skulle hämta pizza, pappan ser oss på byn, kör efter oss, försöker preja oss av vägen vid 3 olika tillfällen och ställen. Han besökte mig på jobbet, hotade mig, slog mig i huvudet och sa att han ville inte ha med barnet att göra för det var ändå inte hans. Kan fortfarande, än idag, inte förstå vad det var jag gjorde som fick honom att tro att jag skulle vara otrogen. Jag polisanmälde honom, det lades ner i brist på bevis, såklart..
Tiden gick och lilla flickan kom till världen. Jag ville inte träffa pappan, dels för att jag var rädd för honom efter vad som hänt och rädd att han skulle skada dottern.
Men fick slutligen gå med på det, eftersom det ändå är dotterns rätt att träffa sin pappa, tyvärr. Han började få ett umgänge med henne som var i ett par timmar i veckan. Det var lite hattigt, fram och tillbaka, ena veckan var det roligt, andra veckan så struntade han i att höra av sig, den tredje veckan drog han med sig halva sin släkt hem till mitt och dotterns hem, utan att fråga mig om det var okej först.
Dottern var väl runt ett år första gången hon skulle sova hos honom. En natt. Det gick väl an. Men när det sen sattes krav på honom, då drog han sig undan. En natt i veckan skulle han ha henne, men det kunde han inte för "han har ju faktiskt ett liv också". Minns inte mycket av hur ofta han hade henne, men det var inte mycket. Sen träffade han en tjej när dottern var 2 år ca, då hörde han inte av sig på flera månader, ett halvår kanske. Inte ens ett litet sms om hur det var med henne.
Sen hamnade vi på samarbetssamtal, på hans begäran. Då hade han fått för sig att han skulle ha henne varannan helg. Jag hade väl inte så mycket att säga till om där, utan det bara blev så. Antar att det var tjejen han träffade som fått honom att ta lite ansvar. Kände ändå att jag kunde lita på henne.
Det funkade med varannan helg, vi har ju ändå bott med ca 4-5 mils avstånd så mer har ju inte gått med tanke på jobb, dagis osv. Ja, han har inte visat något intresse för att vilja ha dottern mer ändå. Aldrig.
Det tog slut med den här tjejen och helt plötsligt var dottern inte lika intressant längre. Det var jobbigt att hämta och lämna henne, han bråkade mycket kring det. Ville att jag skulle ta buss och tåg med henne för att lämna varannan helg, eftersom jag då inte hade någon bil. Han hade bil, jag erbjöd mig att betala bensin till honom, men det dög inte. Det slutade med samarbetssamtal igen, där vi kom fram till att det är han som ska hämta och lämna varannan helg.
Det har ju hänt hur mycket som helst men känner att mitt inlägg kommer bli jättelångt om jag ska få med allt.
För snart två år sen träffade jag en fin man. Vi bestämde oss för att flytta tillsammans i somras, vilket innebar en flytt för mig och dottern och även att hon skulle börja skolan i den nya kommunen. Vi skulle byta kommun, men avståndet mellan mig, dottern och pappan skulle ändå vara detsamma, och umgänget mellan dem två skulle absolut inte påverkas eftersom det var umgänge varannan helg ju. Erbjöd mig till och med att hämta och lämna varannan gång.
Men se DÅ, DÅ kom han på att han ville ha dottern varannan vecka. Vi skulle minsann inte få lov att flytta för han skulle inte skriva på några papper, han skulle flytta till vår kommun, för han hade minsann RÄTT att ha henne varannan vecka.
Jag blev ju jätteledsen såklart, sov inte många nätter på hela sommaren, orolig för att han skulle komma och förstöra, nu när vi äntligen fått det så bra med min nya man.
Jag fick ju kontakta advokat och det hela slutade i tingsrätten, där jag "vann". Han fick skriva på papper för flytt och även papper för skolan. Ska även då tillägga att dottern fick börja skolan i den "gamla" kommunen först, eftersom allting drogs ut på tiden. Istället för att han låtit oss flytta och låtit dottern börja skolan direkt i den nya kommunen, för att slippa byta och skapa den oron för henne.
Umgänget mellan dottern och pappan utökades till Torsdag - Måndag.
Vilket betyder att han nu får köra och hämta och lämna betydligt fler gånger, vilket han bråkat om mycket tidigare.
Han ger sig inte, han vill fortfarande ha henne varannan vecka. Trots att vi flyttat, trots att dottern själv inte vill. Nu har det startats en utredning gällande detta. Han bor alltså ca 5 mil från oss och vill ha henne varannan vecka. Han jobbar 7-16 varje vardag, vilket betyder LÅNGA dagar för dottern. Ca 6-17 i skolan den veckan hon skulle bo hos honom.
Hos mig blir det helt annorlunda. Nu ska jag snart vara mammaledig i lite mer än ett år, vilket betyder inget fritids alls. När jag sen ska börja jobba kommer jag jobba 50% på min sambos företag och dem timmarna jobbar jag när barnen är i skola/förskola. Kommer sen att gå in och jobba dagtid 1-2 dagar i veckan på mitt gamla jobb. Då kommer sambon att hämta och lämna barnen. Just för att dem ska slippa långa dagar och ha mer tid till annat. Alltså helt andra rutiner och helt annan livsstil.
Jag tycker synd om min dotter som i så fall ska behöva slussas mellan två så pass olika hem, och mest av allt, att pappan inte kan förstå sin dotters bästa. Har sagt att när hon blir lite större och kan bestämma själv var och när hon vill åka till sin pappa så får hon det. Har erbjudit honom att ha henne mer på loven, längre vistelse hos honom på sommaren. Men han struntar i det. Han ska ha rätt. Det känns inte som att han gör detta för att göra det bästa av situationen, utan mer för att han vill ha sin rätt.
Jag vet egentligen inte varför jag skriver detta, vill nog bara bolla lite tankar med andra som varit i liknande situationer.
Finns det någon här?
Vänliga hälsningar, En Orolig Mamma.
