Att vara styvpappa
Hej.
Känner att jag nu måste skriva av mig. Vi är en familj på 5 st. Jag, sambon hennes två pojkar 13 och 10 från tidigare och vår gemensamma son på 2 år. Den äldre var, har varit ett så att säga svårt barn från början för min sambo hon har fostrat honom själv i o ch med hon var mycket ung när hon fick honom. Fadern har hållits sig ur bilden för det mesta. Grabben var 6 år när vi började träffas och sedermera flyttade ihop. Sen dess har det varit ett protesterande utav helvete. Tidvis riktigt bra för att sen gå in i samma gängor, stöld etc, direkta jävelskap mot sin yngre bror etc. Vi fick diagnos på adhd för en 4 år sen och medicinering på samma gång gick väl någorlunda 2 år. Sen han började sjuan i höstas så har det varit väldigt tungt hos oss. Jordbrukare är vi till yrket och inga direkta extra pengar de senaste åren. Vilket på nåt sätt han utnyttjat mot sin mor hela tiden p året cyniskt vis. Man bryr ju sig inte sånt direkt. Det är ju barn. För att göra historien kort så satte han ultimatum åt oss för c:A 3 veckor sen han skulle flytta till sin farsa. Inget nytt i det. Men denna gång så kunde man se ett visst allvar i det. Svaret grabben fick så var okej. Gör det då.! Ring upp honom. Till saken hör att det har varit problematiskt på sjuan för honom mobbing å sånt. En del av det direkt påhitt men tillräckligt var nog sant. Skolan tog väl tag idet hela och det reddes upp. I detta virrvarr när han var på besök till sin farsa och sambo så hadde han lovat att han får flytta dit. Totalt helvete efter det. Nåja min sambo ringde upp honom och frågade att står han vid sitt ord åt pojken. Det skulle han. Så vi tänkte han åker dit över sommaren så ser vi i höst hur vi gör. Denna helg tog det slut. Pojken åkte till sin far idag. Att vara bara plastpappa i dylika situationer önskar jag ingen. Idag revs mitt hjärta ut pojken gick utan en blick bakåt och bilen åkte iväg.
Det märkvärdiga i hela denna soppa är att det också känns som o luften lättat i huset. Den yngre brodern är mindre spänd ser man redan. Men samtidigt så känns det också fel man känner sig lättad, tillika misslyckad.
Ja vete fan vad detta blir till. Fast kanske det är just detta han behöver att bo med sin far. Jag önskar innerlig att han klarar av att leva upp till de förväntningar detta barn har på honom. Det gör jag verkligen..
Styvpappan