Hur påverkades er relation efter abort?

Min tillit försvann helt och hållet, tog dock många år innan jag vågade erkänna att jag var besviken på honom. Genom åren genomsyrade det vår relation och jag vågade aldrig skaffa barn, just för att han hade varit ett så dåligt stöd när vi gjorde abort. För det var vårt barn, vårt ansvar som helt lades över på mig. Tio år senare var det en av anledningarna till att jag lämnade honom.

Vi ville båda ha barnet men omständigheterna kring oss och vårt förhållande var inte optimala så abort var enda valet.

Dock gjorde sorgen stor spricka mellan oss. Vi klarade inte av att hantera varandras känslor angående aborten , vi kunde inte nå varandra. Klarade inte av att trösta och stötta. Det blev tjafs, tårar och bråk och vi gled sakta isär. Och till sist blev det slut.

Vi hade alla förutsättningar, men han ?var inte redo? och han trodde abort var en bagatell. Typ ta ett piller och sen är det löst fixat.

Jag försökte få honom till att vi skulle prata med en kurrator men han var tydlig med att vårt förhållande skulle spricka om jag inte gjorde abort.

Tog pillren. Åkte hem.. sen började jag störtblöda och det tog inte slut. Låg och skrek i smärtor och sambon fick ringa ambulans. Blev flera vändor till sjukhuset för skrapningar innan allt var borta. Och jag var psykiskt tom.

Efter den upplevelsen var sambon helt spak. Men istället för att stötta mig försökte han lägga locket på och blicka frammåt. Och han tyckte jag var en bakåtsträvare som var ledsen och nere.

Vår relation sprack. För jag förlorade all kärlek och respekt för denna man. Så det blev inte som han trodde. Relationen brast pga aborten och hans oförmåga att stötta och ta sitt ansvar i det hela.

Men tänk så skönt att ditt framtida barn slipper få en sådan pappa! Nu kan du välja någon som blir en bra famtida pappa istället.

Någon som verkligen inte vill ha barn blir sällan bra som pappa och det är alltid barnet som får lida av det.

Vad tråkigt att höra, hoppas att du har det bättre utan honom nu!

Låter som min situation:( vad tråkigt att höra att du också blev så dåligt behandlad av ditt ex...:(

Tack för era kommentarer. Känner igen mig i det ni skriver. Känns som att mitt förhållande är dömt att gå i kras. Kanske är det de bästa eftersom jag vill ha barn och inte han. Men känns ändå väldigt ledsam när man älskar någon så mycket:(

Vårt förhållande har fortsatt som vanligt. Han var vad många skulle kalla en drömkille under aborten. För mig var det bara normalt. Det är ju hans abort också.

Din kille är ett jävla svin. Spelar ingen roll hur snäll han är nu. Vet han inte hur en abort går till???

Vi blev nog ännu starkarr om kom ännu närmre varann. Men skillnaden var det att min sambo inte pressade mig till beslutet, vi diskuterade det och han uttryckte vad han tänkte men var tydlig med att han var 100% med och stöttade mitt beslut vad det än var. Nu ville vi ju ioförsig samma sak, abort, men han hade alltså helhjärtat ställt om sig till att bli pappa ifall jag inte hade velat göra abort. Därtill var han otroligt stöttande och omhändertagande innan, under och efter aborten. Köpte hem sådant jag kunde äta utan att spy, kom med med vatten och vad jag behövde när jag spydde, var med på allla besök på sjukhuset inklusive dagen för aborten förstås (medicinsk på sjukhus) och checlade in med hur jag mådde fysiskt och psykiskt efteråt. Hela händelsen gjorde mig bara ännu mer säker på att det är just honom jag vill spendera resten av mitt liv med.

Tycker det är hemskt att läsa om hur du ts och många andra blir bemötta av sina partners. Men den krassa verkligheten kanske är att han/de visade dig/er sitt rätta jag. Vilken söags person och partner han verkligen är. Ta hand om dig själv, och fundera på om det verkligen är någon du kan lita på i alla lägen, någon spm du vill ha som din livspartner och pappan till dina framtida barn.

Precis så var min man också!

Gör slut. Är man av rakt motsatta åsikter i något så grundläggande som barnfrågan så blir förhållandet sällan lyckat och ev oplanerade graviditeter slutar ofta med bråk, skrik, tårar, bitterhet och agg mot varandra.

Upplever sig den ena att ha blivit tvingad av den andra till att bli förälder så har man sällan några bra förutsättningar. Min äldsta dotter är resultatet av en kk-fling på gymnasiet och hon valde att behålla och föda emot min vilja. Då var jag 18, omogen, i chock och panik och betedde mig allt annat än bra mot henne. Önskar än idag att jag haft vett nog att bete mig annorlunda.

Sedan dess har jag stöttat både ett one night stand (som dock är en av mina bästa tjejkompisar) och min nuvarande fru genom en abort. Då gjorde jag allt som jag önskade att jag gjorde men inte gjorde på gymnasiet. Vi kunde prata lugnt och civiliserat, vi kunde prata känslor utan att brusa upp, vi tröstade och stöttade varandra, vi vägde för och nackdelar och jag klargjorde att jag skulle stötta till 110 % oavsett vad de beslutade att göra. Efter aborten fortsatte jag att hjälpa till, stötta och trösta på olika sätt.

Det är klart att oplanerade graviditeter ofta leder till att båda blir rädda, chokade och kanske ibland drabbas av panik. Men det rättfärdigar inte att bete sig som ett svin. Tvärtom. Då behöver man varandras närhet och stöd mer än någonsin.

Klart att han är "övergullig" nu när du gjort som han vill. Jag kan bara säga att jag hade inte kunnat vara i relation med en kvinna som aborterade mitt barn. Din sambo verkar väldigt självisk och ni verkar väldigt olika. 

Jag har varit i en liknande sits. Det var min sambo som pushade igenom beslutet att gör abort. Han sa att han skulle stötta mig vad jag än bestämde mig för - men samtidigt att hans liv skulle vara förstört om jag valde att behålla barnet. Så, jag kände mig inte bekväm med att behålla och beslutade mig för abort. Vilket jag ångrat sedan dess. Min sambo var med och stöttande under aborten (medicinsk hemma + kompletterande skrapning) och följde även med till kurator både före och efter aborten. Man kan väl säga att han dels tog sitt ansvar, men hanterade själva graviditeten på ett väldigt dåligt sätt där han la över hela ansvaret för den på mig.

Det har nu gått två år och jag har själv varit igenom ett helvete (depression, ångest, panik) och kommit ut på andra sidan. Vi som par har haft en rejäl kris då vi stod på två olika sidor i barnfrågan, vi var väldigt nära att gå isär för ett drygt år sedan. Men vi tog hjälp av familjerådgivning och kurator på familjecentralen och nu är vi enade och försöker skaffa barn. Vår relation nu är starkare och vi har kommit varandra nära i den här långa processen. MEN att vi är här idag beror enbart på att jag har jobbat för att vi ska få hjälp osv, att han ska leta inom sig för att förstå vad som väckte de där känslorna inom honom.
Jag har haft ett enormt tålamod med honom och mått skit under långa perioder, men jag är ändå glad att vi står där vi gör idag. 

Jag menar absolut inte att försvara män som inte tar sitt ansvar här - men jag tror att många män har svårare att hantera och förstå sina känslor och att det därför så ofta blir pannkaka i sådana här situationer. 

Jag hade, om jag var du, försökt att få en samtalskontakt för att reda ut vad du vill och få hjälp att hantera din sorg och ditt mående. Utifrån det kan du bestämma hur du vill göra med relationen. Är han inte öppen för att prata om det och förstå din syn på saken och dina känslor kring aborten och framtida barnplaner blir det svårt att hitta sätt att mötas utan att du ger vika och mår skit för relationens skull. 
Välj dig själv, prioritera dig själv, för du är värd det och du är värd att behandlas med respekt och kärlek av din partner. Jag hoppas du hittar ett sätt att inte skuldbelägga dig själv, och ta hand om sorgen - låt den få finnas där. 

Jag håller på och gör research till en bok om abort, då det är en superviktigt rättighet vi har, men som innebär brister i information och stöd från vården många gånger (särskilt gällande kvinnans psykiska mående), samt problemet när ena parten vill behålla och inte den andra och hur många aborter görs pga av dessa omständigheter. Kommer även beröra de män som inte vill att kvinnan gör abort och den maktlöshet som uppstår i de fallen. 
Vill du TS och andra som kommenterat/kommenterar här bidra till denna bok, svara gärna, helt anonymt, på denna enkät: sv.surveymonkey.com/r/Y8GRXDJ

Det känns som att aborten visade hans rätta sida och du ska vara glad att du fått se den redan nu innan ni sitter fast ännu mer med varandra med barn och annat. 

Jag har gjort en abort och har även två barn med min man. Både aborten och de barnen som fötts har varit gemensamt beslut och vi har gått igenom det hela tillsammans. Min man är alltid ett stort stöd för mig när något är jobbigt och jag är det för honom också. För mig var aborten ingen känslomässig svår stund egentligen men vi var eniga och nöjda med vårt beslut att avsluta graviditeten och jag fick den stöttning jag behövde genom processen. Likadant med barnen som fötts, vi har gått igenom graviditet, förlossning och föräldraskap som ett team som delar på ansvar och arbetsbörda. 

Jag tycker att du ska fundera på din relation med din kille och tänka noga om han är någon du verkligen vill dela livet med. För det han gjorde nu under aborten är det stor risk att han gör igen när något jobbigt händer eller bara att han får annat intressantare för sig. Och det är ingen situation man vill fostra barn i, det kan jag lova dig. Det finns män som är av helt annan kaliber som ställer upp och tar ansvar både känslomässigt och rent konkret. Och de är fina att ha familj och liv tillsammans med.