Hur ska jag ta mig ur det här?

Förstår problemen du står inför, men personligen hade jag aldrig behållit ett barn som inte har 2 älskande föräldrar från start. Det tycker jag inte är schysst mot någon.

Kämpa & Lycka till!

Sannolikheten att han kommer ändra sig är minimal. Om du vill ha barn så måste du välja bort honom.

Vad gäller barnet nu så har du två val, abort eller behålla barnet. Vilket du än väljer så är alternativet att han är kvar av pliktkänsla inget alternativ. Antingen är han med eller så separerar ni. Ja, i en ideal värld har ett barn två föräldrar som finns där men ibland är inte alltid världen ideal.

Det är stor skillnad på ett fiktivt barn och ett barn man har i famnen. Kanske vill han inte ha barn, men han säger ju att han kommer stanna av pliktkänsla, men inte älska barnet.
Jag kan nog lugnt säga att OM han stannar och OM han är med på förlossningen och får sitt lilla barn i famnen, så kommer nog hans hjärta smälta. Sen är det ju inte säkert att det skulle hända, men om jag ville ha barn skulle jag ta chansen.
Om han sen sticker - hans val. Ett barn måste inte ha två föräldrar, det räcker med en.

Nej känner med att behålla är väl egentligen inte ett alternativ, vill få ett önskar barn till världen och som man kan ge sitt allt för. Tror det som är mest jobbigt är att det är ett barn med honom, troligtvis enda sättet att få ett barn tillsammans och det är själviskt att ens tänka på att behålla det. Sen har jag alltid velat ha barn, jobbar inom förskola och är så underbart med dessa små liv..

Men var skönt att få läsa lite andra åsikter, är lättare att se det utifrån när man är uppe mitt i allt.

Så nu ska jag fundera på om man ska lämna honom eller inte, om jag kan ge upp barn för honom eller om jag bara ljuger för mig själv då..

(Jag brukar vara rätt rationell och samlad btw)

Tack för att ni svarar!! Kramar

Bara du själv vet om du vill göra abort eller behålla barnet. Jag gjorde själv abort för mannens skull och ångrade det. Det är över ett år sedan och det är fortfarande otroligt tungt och jag jobbar på det varje dag, jag säger däremot inte att det är lättare att vara ensamstående. 

Oavsett vilket beslut du fattar så sök stöd för det. Om du vill behålla barnet så skulle jag föreslå att du tar kontakt med forum för ensamstående. Det finns många som väljer att behålla barnet och deras stories och erfarenhet är värdefull. Om du väljer att göra abort så prata med dina vänner och din familj och din pojkvän, berätta för abortkliniken om din ambivalens och be om råd och stöd för hur du ska bearbeta sorgen. 
Oavsett vilket så kommer du att klara dig. Bara att du har tagit dig ut på ett forum för att berätta om det är starkt gjort. 

Varm Kram! 

Och hur vet du det har du varit i ett sådant förhållande? Blir nästan trött på att läsa alla sådana här kommentarer som kommer upp. Jag har och är i ett förhållande där till största delen min man absolut inte ville ha barn, jag var heller inte direkt sugen på barn. Vi har varit tillsammans i snart 20 år, vi träffades när jag var 16 och han var 23. Vi blev gravida första gången när jag var 17 och jag gjorde då abort, mycket för att han ville. Det var det bästa jag gjort! Ångrar det inte en sekund. Vi som par har haft det superbra, jag och han har kunnat utbilda oss skapa en grund och en kärlek för en bra familj under dessa åren. 

Vi väntar nu vårt första barn. Han vill så gärna ha barn, vi är alldeles sprudlande över vårt lilla väntande liv. Så visst finns det dom som inte vill ha barn. Men är man ung och inte vill ha barn så vänta! Det är inte alls så att sannolikheten är minimal, snarare tvärtom det är rätt stor sannolikhet att han kommer ändra sig. Om du trivs med honom stanna och se vart det leder, ni har många år kvar till att skapa er familj varför stressa?

Den karln hade inte fått vara kvar i mitt liv iaf. Behåll barnet men inte gubben.

Så du menar att ett 20 årigt förhållande tar slut föratt man skaffar barn, planerat och föratt man mognat och vill ha barn? 

Det var det mest korkade jag hört! Om det är hur folk tänker idag då förstår jag varför det finns så många ensamstående som skaffar barn hej vilt och gifter sig efter 1 års förhållanden..

Det är ert Barn.

Det är ett Liv.

Det är en människa, den lilla lever!

Det är samma människa nu som om nio månader.

Det lilla livet har ett helt unikt dna just för henne eller honom.

Det blev samma människa i befruktningsögonblicket som det är kommer att vara när hon/han är tio år!

Hennes/hans hjärta har slagit och pumpat runt sitt blod i sin växande lilla kropp sedan 3 veckor efter han/hon blev till.

Ska ni döda det?

Din ynkliga "man" kan börja med att växa upp!

Du ska Inte Döda ditt barn pga att han inte vill ta ansvar!!

Jag rekommenderar dig att du kontaktar Livlinan. Googla på dem, tror de heter så fortfarande. Du kan få hjälp!

Det finns människor som bryr sig om dig och om ditt oskyldiga lilla barn. Var inte rädd för att fråga människor som verkligen bryr sig. Och strunta i iskalla känslokalla avtrubbade människor som inte förstår bättre än att det är en liten oskyldig människa där inne som Har Rätt att få LEVA!

Gud välsigne dig och snälla sök hjälp för er så att ni kan få kärlek och stöd.

Du kan klara detta. Jag har varit i din sits. Och vet du, jag ångrar inte att jag lät min lilla flicka få leva efter att jag sett hennes lilla kropp och hennes hjärta som slog på ultraljudet i vecka 7. :)

Massor med kramar till dig och GRATTIS till din lilla bebis i magen!!

Åh vad jag känner igen mig i din historia!

Jag blev oplanerat gravid och min sambo var helt emot att behålla barnet från att han fick veta. Hans liv skulle förstöras om vi (jag) behöll barnet, men han skulle så klart ställa upp och ta sitt ansvar. Han har ett barn sedan tidigare, så jag kände att det var lite konstigt att han reagerade så starkt emot. Jag blev också väldigt ledsen av det.

Vi diskuterade en massa, gick till KKs kurator ett par gånger tillsammans.
Jag sa att det kändes som att det här kanske var min enda chans att få barn, men han lovade att överväga barn längre fram om det fortfarande skulle vara viktigt för mig. Jag mådde skit psykiskt av det här och alla gravidhormoner som rusade. Var inte mig själv. Kom på något sätt fram till att göra abort, att offra mitt eget mående och barnet för att han skulle slippa leva med en livslögn som han kallade det. Det är lättare att skada sig själv än andra.

Sagt och gjort, jag gjorde abort, blev deprimerad, mådde skit lång tid efteråt. 
Vi (jag) diskuterade barn, kanske kunde det ändå vara möjligt i framtiden? 
Han velade lite fram och tillbaka. 
Vi köpte lägenhet ihop och tre veckor innan vi flyttar in kläcker han att han förmodligen aldrig kommer vilja ha fler barn. Ny kris för mig och för förhållandet.
Några månader senare vill han göra slut. Vi går till familjerådgivning och bor isär under en kort period. Vi pratar och pratar. Jag reser långt bort med en kompis och börjar känna att jo jag fixar det här, jag släpper honom.

Efter ytterligare lite tid kommer han på att han vill leva med mig och att problemet får lösa sig på något sätt. Jag älskar honom så mycket och ger honom en sista chans. Han tänker att jag ska komma över min barnlängtan, jag tänker att han ska komma över sin barnvägran. 

Sen en kväll i höstas ramlade polletten ner hos honom - jag skulle aldrig komma över min barnlängtan. Vi går till en kurator på familjecentralen, en fantastisk sådan som hjälpte oss, men framförallt honom, att förstå sitt motstånd till barn som grundade sig i rädslor pga saker som hänt i det förflutna. 
I april i år sa han - Nu är jag redo, jag vill göra det här tillsammans med dig. 

Nu försöker vi bli gravida, jag är så glad att han ändrat sig - men det har tagit en jävla massa kraft, energi och jobb från bådas sida. 
När jag har mina dåliga dagar och pluset lyser med sin frånvaro grämer jag mig något grymt över aborten. Jag tror att det löst sig ändå, även om jag behållit barnet. Han hade älskat det, för sådan är han. Men jag vågade inte chansa ändå. 

Mitt råd skulle vara att välja med hjärtat. Saker och ting löser sig. 
Stor kram till dig <3 Livet blir bättre.

Det är vanligt att ångra abort, och ovanligt att ångra ett barn. Och ytterst få föräldrar, som varit med under hela graviditeten och förlossningen, älskar inte sina barn när de väl är födda, helt oavsett vad de tänkt innan.