Barn som inte accepterar att andra tar henne

Jag har inte varit med om liknande men jag minns när en sköterska på BVC sa att hon blir mer orolig för barn som kryper upp i knät på vem som helst än för de barn som är skeptiska mot folk de inte känner så väl. Hon menade att ett barn som knutit an ordentligt till föräldrarna ska se dem som basen och sen kan de göra små utflykter mot andra människor för att återvända till basen igen. Kanske har ditt barn bara stark anknytning till er föräldrar och en stark integritet? Om hon ännu inte fyllt 1 år så är hon ju inte så gammal. Om hon får träffa samma personer under en tid kommer hon nog att känna tillit till dem snart och låta dem komma närmare. Det är ju bra att hon har en viss skepsis till helt okända människor i vilket fall. Er släkt får väl närma sig långsamt, vissa är så himla snabba på att lyfta och hålla och då kan jag förstå att en liten person kan bli upprörd.

En av mina var så där, redan från 3 månader. Jobbigast var det för mormor och morfar, som aldrig fick ha henne i famnen. Runt 1 år började hon acceptera vår granne (av alla människor!) och sedan blev det långsamt fler och fler.

Min dotter var så (inte i början men det kom kring 7 mån) men det släppte sedan när hon fyllt 2 år. Nu är det inget problem längre och hon sitter gärna i knät på förskolepersonalen.

Min ettåring är likadan. Börjar gråta när andra kommer nära och vill absolut inte sitta i famnen hos andra personer, även bekanta och vänner hon träffat. Mormor och farmor går bra men hon behöver lite tid att vänja sig först, tex att de sitter en bit ifrån och tittar när hon leker. Tar de upp henne direkt de träffas börjar hon gråta.

Jag upplever det inte som ett problem utan tolkar det som att mitt barn har integritet och att hon ser oss föräldrar som trygga. Dock verkar många andra ha svårt att acceptera det och vänner till familjen kan bli lite småsura när vi ber dem att inte ta upp barnet eller bära runt på henne. Det är dock deras problem och inte vårt.

Tänker lite samma som du kring förskolestart men tror att det kommer att gå bra, man får anta att pedagogerna känner igen situationen, många barn är nog lite avvaktande i början och man får ge inskolningen den tid som krävs.

Min äldsta var likadan. Från att hon var bara ett par månader och fram till ca 1,5 var det värst. Sedan fortsatt skeptisk och försiktig fram till ca 4,5. Efter det vände det och hon blev istället väldigt självständig, social och kavat. Dock samtidigt en grubblare med djupa tankar och funderingar. Tror den tidiga skepsisen kan ha att göra med att hon alltid tänkt och funderat mycket, hon förvånade både oss och andra med djupa frågor från 2,5 års ålder. Minns att barnmorskan på BB kommenterade att hon alltid undrat vad de blir av barnen med så allvarlig blick :).