Stressad gynekolog - felbedömning?

Imorgon ska jag gå över till vecka 10 enligt mina egna beräkningar (sista mensens första dag 25/9), men igår fick jag blodblandade flytningar och två små hugg i magen. Jag valde därför att åka till gyn idag som gjorde ett vul och konstaterade att bebis inte kunde vara äldre än 8 veckor och att ingen hjärtrytm fanns. Hon var väldigt stressad, och okänslig. Tog i rätt hårt och visade hellre äggstockarna för en praktikant hon hade med sig än bebisen för mig.

Hennes svar blev kort och kallt att mitt barn med 90% säkerhet är död och jag fick en tid för ännu ett ultraljud till nästa vecka där det ska fastställas till 100% om mitt barn lever eller inte, om inte så ska jag få avbryta graviditeten.

Jag känner mig dåligt bemött och som kastad framför tåget, är det på detta okänsliga sätt man ska få reda på att det barn man bär har blivit ett missfall? Den 10% chans att det lever ger mig en smula hopp om att hjärtat kanske tickar nästa gång jag kommer dit och att bebisen har växt på sig. Det såg ut som att hon mätte till 36 mm(?) från huvud till stjärt.

Har ni varit med om liknande där läkaren faktiskt har haft fel? Var bara tvungen till att få skriva av mig lite, har gråtit i timmar ????

Jag var med min yngsta dotter på sjukhuset när hon gjorde en medicinsk abort i *typ* vecka nio. Smärtor, kräkningar och många timmar av väntan (inget man gör för skojs skull!) och så slutligen kom moderkakan ut (en liten klump) och så fostret som var stort som en makaron (enligt barnmorskan). Det var inte ett BARN utan ett knappt skönjbart foster! Jag minns en episod på 70-talet när jag jobbade ihop med en kvinna som kom ut från toan, blek och medtagen och sa att hon nog fått missfall! och hon grät när hon sa att hon SPOLAT! Glömmer det aldrig. Kanske skulle hon hämtat en hålslev?

Ja, men när du är gravid väntar du ett BARN, inte ett foster! Den medicinska termen är oväsentlig, känslorna vid ett missfall handlar inte om termer!

Och det finns barn och vuxna som svälter och är med om så hemska hemska saker varje dag som vi i sverige slipper och ändå är jag helt övertygad om att du gnäller på småsaker i ditt liv - helt utan perspektiv.

DET HAR INGET MED SAKEN ATT GÖRA.

Snälla människor kan ni bara visa lite empati och skita i att komma med pekpinnar när nån mår dåligt och uttrycker det. Så jvla lätt att påtala perspektiv till nån annan men jag kan sätta en miljon på att du tex inte har nåt perspektiv på saker och ting flera ggr om dagen. Och har du nån som helst självinsikt så vet du också att det är så men visst är det lättare att peka på andra.

Hehe nä det var just min poäng, det är lätt att prata om att andra ska ha perspektiv. Men det har inte med saken att göra. Prova empati istället för påpeka perspektiv, det kommer göra dig gott.

Nja. Du skrev ganska exakt ?MEN kanske ska man ändå för ALLAS bästa inse att det där som kommer ut i missfallet inte är ett BARN utan ett ytterst ofullgånget foster (i de flesta fall).?

Det är ditt synsätt och ditt perspektiv som du tycker är för ?allas bästa att inse?.

Och jag kan inte se vad det tjänar för nytta att säga det till nån som uttrycker oro och är ledsen över ett bemötande. Om du dessutom tror att ingen bryr sig om vad du säger till de så kan du väl fundera på om du aldrig bryr dig om andras ord.

Hoppas och tror att det inte är sättet och med de orden du skulle bemöta nån på om du pratade med den personen öga mot öga och jag må vara naiv men jag tycker faktiskt man kan tänka på det när man skriver på ett forum också. Kärlek, stöd och empati. Try it.

Känner att vi har lite olika sätt att se på hur man bemöter folk, i min värld så är inte alternativet du nämner ens ett jag skulle kunna komma på.

Och att du ens säger ?ynkat och ömkat? gör att jag förstår att du möter folk... ja på ditt sätt så att säga och ja funkar det för dig så fortsätt du, kanske kan du tänka på att det sättet inte är så trevligt på ett internetforum.

Och om du hamnar i den situationen igen så kan ett tips vara att strunta i att diskutera med kvinnan om det var ett foster eller ett barn, strunta i alla detaljer och prova, liksom försök iaf att _bara vara stöttande och empatisk_. Det kan man vara genom att tex bekräfta att man förstår att det känns förjävligt. Utan att säga så mkt mer om ens egna åsikter.