Stressad gynekolog - felbedömning?

Jag låter bli att läsa alla ovänsentliga svar av er som försöker tillrättavisa varandra och er som tjafsar eller förnekar den lilla chans till liv det finns. I varje tuff stund brukar det alltid kunna finnas en strimma ljus och ett litet hopp, mitt lilla hopp är att få komma in på måndag, få en läkare som är mjuk och försiktig, som verkligen tar sin tid att kolla, och då se att bebisen växt lite och att hjärtat nu går att se. DET är MITT hopp och det som får mig att kunna hantera denna sorg, speciellt med tanke på att blödningarna och mensvärken avstannat helt. Jag har hopp om att blödningen var ?mens? i och med att den inträffade på samma dag som mensen faktiskt var beräknad i min mensapp (svägerskan var med om samma sak) och inte ett tecken på missfall/utstötning. Om det verkligen är så att bebisen är till 100% död så får jag hantera det då, men det är dessa 10% som får mig att hålla hoppet vid liv. Har ni hört talas om mirakelbarn?